412 SVENSKA FOLKET PÅ KARL JOHANS TID.

Vacker är den bild, Marmier tecknar av den halvblinde
lappmissionären i Karesuando, som med stora försakelser
lyckats skaffa sig några böcker av Tegnér, Franzén och Geijer
såsom sällskap i ödemarken och för övrigt lever nöjd med sitt
kringflackande liv från lappkåta till lappkåta, nöjd och
lycklig med sina 25 tunnor korn, hans enda årsinkomst.

Vår resenär frågar nybyggaren i dessa trakter, varför han
bryr sig om att kämpa med frosten om sitt korn och inte i
stället lägger ut sin åker till betesmark. Lantmannen svarar,
att han vill göra som hans far och farfar gjort. »Han har»,
säger fransmannen med vacker psykologisk förståelse, »ett
slags barnslig tillgivenhet för den jord, som är hans. Anblicken
av en åker, där kornet går i ax och börjar gulna, kommer hans
hjärta att klappa raskare. Den gör honom stolt, ty det är
ju frukten av hans mödor, hans ihärdighet, hans dug-
lighet.» Och så berättar han, vad en finsk bonde svarade en
präst, som försökte få honom ifrån det föga lönande åker-
bruket där uppe i höga Norden. »Se», sade bonden, »så svart
jorden är! Det är, som hade hon sorgdok, som om hon led,
som om hon hungrade. Det är hon, som har fött oss,
min far och mig. Hur skulle Ni då kunna tänka Er, att jag
ville övergiva henne, att jag skulle vilja låta henne ligga där
och tråna efter grönska, då jag med en säck korn kan göra
henne så glad och vackerlhb

x &
«x

Något som i hög grad frapperade främlingarna var de
svenska kvinnornas fägring. Ida von Hahn-Hahn beun-
drade särskilt de högre samhällsklassernas damer för deras
vackra hy i vitt och svagt rött, vilken i förening med det
blonda håret ännu in i livets höst gav utseendet en oför-
liknelig ungdomlighet och mjukhet. Wilson ger de svenska
kvinnorna det vackra betyget, att de i fullaste mening för-
tjäna att kallas »det täcka könet,. Och till på köpet äro de
glada och arbetsamma. Fransmannen Daumont hade al-
drig sett så många vackra och välväxta kvinnor i något an-
nat land. »Av hundra unga fransyskor är det sällan man
träffar åtta eller tio, som kunna få namn av vackra», säger
han; »bland svenskorna är förhållandet alldeles motsatt:
