414 SVENSKA FOLKET PÅ KARL JOHANS TID.

mot dessa goda och hjälpsamma människor, får man det
igen i samma form, ty de äro ett självständigt släkte. En
sådan man vill varken vara herre eller slav — det är hans
valspråk.

Norrlands väldiga, orörda skogar med sin melankoliska
tystnad stämma själen till andakt. »Man skulle icke kunna
stanna där med en ond tanke, icke duka under för onda pas-
sioner», säger vår resenär. »Det är, som om den rena och
balsamiska luften trängde in i själva ens hjärta.»

Även Stockholms skönhet fängslar honom, särskilt en
vacker sommardag, då gatorna vimla av folk, då sjön är full av
båtar med lustresande och hela staden gör ett glatt och fest-
ligt intryck. Häring råkar i extas över de många skiftande
utsikter, som staden erbjuder. Men vad som verkar allra
mest betagande är, när de tusende ljusen tändas på Söder
och månen försilvrar Stockholms ström och gjuter sitt milda
ljus över skutornas vimplar och slottets fasad.

Ur byskomakaren Jonas Stolts minnen.

fulla upplysningar om svenskt folkliv på 1820-talet, var
gamle byskomakaren Jonas Stolt. Han var född år 1812
på Basebo i Högsbo socken i trakten av Oskarshamn. För-
äldrarna voro fattiga, och han hade själv lärt sig räkna och
skriva. Hans levnad förflöt i hembygden utan märkligare
tilldragelser, men han hade gåvan att se det intressanta även
i det lilla, i folkets seder och bruk, arbete och redskap i de
bygder, där han vandrade omkring som skomakare och spel-
man. Allt detta var sådant, som de flesta inte tyckte var nå-
got märkvärdigt, därför att de voro vana vid det, men Jo-
nas Stolt fann det alltsammans värt att antecknas, och för
hans anteckningar äro vi, som leva ett århundrade senare,
honom stor tack skyldiga.
Låt oss höra, hur han beskriver livet inomhus i bondens
stuga år 18201
»Om du, ungdom, kunde föreställa dig, huru det såg ut
i ett sådant hus höst eller vinter, och kunde se bränneri-

FN man ur de djupa leden, vilken lämnat efter sig värde-
A
