HUSDJURSSKÖTSELN. 447

Vad den för sina uppgifter ypperliga nordsvenska häs-
ten beträffar, så tycks det ha visat sig, att den icke lämpar
sig bra för korsning med en så tung häst som ardennern.
Här passar bäst gudbrandsdalskt eller annat mera livligt
blod. En av den nordsvenska hästens bästa egenskaper är
hans utomordentliga uthållighet och hans ovanligt livliga
skritt, som är ovärderlig i skogs- och fjälltrakter. Hela dju-
ret är för övrigt otroligt starkt i förhållande till sin storlek
samt utmärkt genom torrhet, spänstighet och energi. Det
står bi även med jämförelsevis klen utfodring och under
ogynnsamma förhållanden i övrigt. Beundransvärd är ock-
så denna hästs förmåga att på egen hand taga sig fram i skog
och mark, i ur och skur, på svaga isar och igenyrda vägar.
Härtill kommer, att detta präktiga djur duger ända till
20 å 235 års ålder, medan ardennerhästen i regel är förbrukad
vid 16 å 17 år.

I fråga om uppfödning av hästar ha Skåne, Hälsingland
och Jämtland av ålder intagit en rangställning. I Häl-
singland ha hästarna alltid varit mycket mer omhuldade än
nötboskapen, som i gamla tider ofta svältföddes, så att den
såg ut »som smutsiga benrangeb. Detta berodde, påpekas
det i en av hushållningssällskapets årsberättelser vid mit-
ten av 1800-talet, »helt naturligt därpå, att detta läns
allmoge under en så stor del av året haft sitt egentliga
hem på landsvägen, där den större eller mindre förtjänsten
uteslutande berott på hästens duglighet».

I Hälsingland fanns det riktiga hästkarlar, som inte tyck-
te det var något bevänt med att köra eller rida en häst,
»som ej kunde gnägga och vara något bångstyrig under sa-
del och sela» — för att använda en dåtida skildrares ord.
Därför gillade de icke vallacker och ston, utan hingstar
skulle det vara. Det fanns vid mitten av 1700-talet hela sock-
nar, såsom Järvsö och flere socknar utmed Ljusnan, »där
mest överallt hingstar brukades», berättar samme sagesman,
och han tillägger: »Dessa bångstyriga kreatur göra varandra
och mången människa, som råkar komma uppå en allmän
väg farande med sto eller vallack, stor skada.»

Jämtarne ha också alltid varit kända som duktiga häst-
uppfödare, och deras starka och trevna fålar ha städse va-
rit mycket eftersökta. Hos dem, liksom hos hälsingarne,
