JAKT OCH FISKE. 449

Jakt och fiske.

den tid, då jakt och fiske voro nordbons förnämsta

näringsgrenar. Numera är det ej många av Sveriges
inbyggare, som kunna skaffa sig sitt levebröd genom jakt.
Ännu ge dock våra fjäll och skogar, särskilt de norrländska,
en värdefull avkastning i form av villebråd.

Sedan jakten upphört att vara en huvudnäring, blev den
länge ett slags binäring till boskapsskötseln. Det var näm-
ligen — och är flerstädes i avlägsna fjälltrakter än i dag —
svårt nog att skydda kreaturen mot rovdjur. Ett talande
vittnesbörd om folkets ängslan för detta plågoris är den
»bön emot odjur i skogen» i 1695 års psalmbok, vari för-
samlingarna anropade Gud om hjälp emot »de skadeliga vild-
djuren i landena, som kreaturen bedrövligen fördärva, ihjäl-
riva och utöda». Hovjägmästare von Greiff — densamme
som deltog i 1809 års revolution — säger i en skrift om
jakt och djurfångst i Sverige, tryckt 1828, att »oftast be-
skatta vargarne lantmannen högre än kronan». Ännu så sent
som år 1858 sköts den sista vargen i Bleking och sex
år därefter i Skåne. Då hade detta djur naturligtvis för
längesedan slutat att göra nämnvärd skada i denna del av
landet. Men i Halland grasserade vargen väldeliga till långt
fram på 1830-talet. Skallgång förekom där in på 1850-
talet, och ännu så sent som 1867 dödades icke mindre än
sex stycken vargar. Men därmed tyckes djuret också ha
blivit utrotat i detta landskap.

I Linneryds socken i Kronobergs län hade en bonde från
1823 till 1845 lett skalgångarna inom socknen och dödat
86 vargar. Dessutom hade han på egen hand nedlagt en
varg, 35 varglo och en mängd rävar.

I norra Östergötland voro vargarna ännu på 1820-talet
så närgångna, att de vid parningstiden på eftervintern stun-
dom revo svin eller får vid själva husknutarna, berättar en

DET ligger ofantliga tidrymder mellan våra dagar och
