JAKT OCH FISKE. 451

komma i flockar på tio stycken och mer, och »nattetid hör-
des deras tjut och gnisslande». Ännu vid mitten av 1800-
talet voro sex vargar fräcka nog att en natt ta en hund i
trädgården på Baldersnäs alldeles invid boningshuset. Där-
emot hade björnar och lodjur då blivit sällsynta i den trakten.
År 1835 sköt den ryktbare björnjägaren Lloyd på samma
dag en björn, fyra lodjur och en gammal varg. År 1843
ägde den sista stora björnjakten i orten rum. Då fällde
Lloyd tre björnar. Sedan har man aldrig sett någon björn
på Dal. |

Henrik Lilljebjörn berättar, att ännu i början av 1800-
talet voro vargarna mycket fruktade i Värmland. »Det
var flere exempel på att de under stark vinter anföllo män-
niskor. Hundar togos ofta, t. o. m. där de stodo bundna vid
sin koja. Av finnarne togos ofta björnar i giller, och många
finnar voro skickliga björnskyttar. Lodjuret gjorde mycken
skada på boskapen, och man hörde allmogen ofta klaga över
”göpa”', såsom den kallar detta djur.» Rävjakten var den
mest indräktiga av alla. »Framför de flesta fårhus såg man
om höstarna en åtel, på gott skotthåll från den lilla glugg,
som för ändamålet var uthuggen i väggen», och bakom vil-
ken jägaren satt och lurade på mickel. »På de flesta herrgår-
dar funnos rävgropar, där en stackars anka måste tjänstgöra
som lockmat, och rävsaxar begagnades ganska mycket av
dem som hade råd att bestå sig dessa kostsamma instru-
menter.»

»Skogarnas konung» är numera av den överallt framträngan-
de civilisationen och genom ett hänsynslöst utrotningskrig
tillbakaträngd till skogarna närmast fjällen. I de norrländska
skogarna söder om Lappland finns nu knappt mera än ett
tjugutal kvar av detta imponerande storvilt, som av Karl
XII en gång jagades i Upplands och Södermanlands skogar,
som ett gott stycke fram på 1800-talet årligen sköts i Väs-
tergötland och Bohuslän, och som ännu för 60 år sedan lev-
de i Värmlands storskogar. I Jämtland och Härjedalen
skötos för femtio år sedan ett trettiotal björnar om året,
men under hela årtiondet omkring sekelskiftet kunde jäga-
ren där ej komma åt mer än i medeltal fem stycken årli-
gen — trots en allt intensivare förföljelse. I Lappland, där
