BERGSBRUKET. 461

Om vi kunde själva förädla all vår ypperliga järnmalm i
stället för att utföra råvaran, skulle vi få minst tio gånger
så mycket betalt därför som nu, alltlså tjäna hundratals
millioner kronor årligen, och därtill skulle vi slippa ifrån
många millioner kronors utgifter för importerade järnvaror.

LJ +

En gren av vårt bergsbruk, som också ger god avkast-
ning under normala förhållanden, är granitindustrin.
Den svenska graniten är känd för sin stora motståndskraft
mot vittring och står i det hänseendet långt framom de flesta
utländska granitsorter. Det finns ej heller många länder,
som kunna tävla med vårt i fråga om rikedom på olika slags
granit, och inget annat land torde ha sina granittillgångar
så väl belägna för transport.

Vår granitindustri kan sägas ha sin vagga på Malmön
i Bohuslän norr om Lysekil, där det första stora stenhuggeriet
anlades år 1844 av den store järnvägsbyggaren Nils Eric-
son och handlanden C. A. Kullgren i Uddevalla. Ända-
målet var att tillverka sten till kaj-, bro- och gatuanlägg-
ningar, närmast för Trollhätte kanalbyggnader. Den Kull-
grenska firman utvidgades betydligt och fortsatte efter den
ursprunglige innehavarens död under det i Bohuslän så be-
kanta namnet »Granitaktiebolaget C. A. Kullgrens änka».
Även denna firma har utvidgats ofantligt och innehar sten-
huggerier runt svenska kusten. Överallt ha stenhuggerier-
na utvecklats i riktning mot storindustri med stenkrossar
och en mängd andra maskiner, drivna med ånga eller elek-
tricitet, med ångkranar och elektriska kranar, rälsvägar och
andra för stenblockens brytning och transport behövliga
anläggningar, som kosta stora pengar. Därför går också verk-
samheten inom granitindustrin mer och mer mot samman-
slutning. Och detta ej blott med hänsyn till de stora drift-
kostnaderna utan också därför, att försäljningen av gra-
niten kräver organisation och ingående kännedom om den
ofta vanskliga marknad, där tillverkningarna skola salu-
bjudas.
