INDUSTRIN. 467

För Rotnäsets skogsområde om över 12,000 tunnland
i Tåsjö socken i nordvästliga hörnet av Ångermanland be-
taltes i ett för allt ett tusen riksdaler. Kontraktet avsåg en-
dast furuskogen, men då köpebrevet lästes upp, säges en av
byns bönder ha infallit: »Käre, köp gräna å, så kan vi få oss
en tunna råg för denb» Köparens ombud var så gentil, att
han frågade: »Kanske Ni vill ha en tunna var?» Det voro
de fyra åborna storbelåtna med, och så fingo köparne all
Rotnäsets granskog för fyra tunnor råg.

Ett skogshemman i Ytterhogdals socken i Jämtland sål-
des vid 1800-talets mitt för 1,100 riksdaler. På 1870-talet
lät det bolag, som då ägde hemmanet, uppmäta den gröv-
sta skogen, och befunnos dessa träd — märk: blott de gröv-
sta — vara värda sina modiga 2!/2 millioner kronor!

Det var kung storindustri, som nu höll sitt intåg i av-
lägsna landsändar. Det hade föregåtts där ute i stora världen
av dels en betydelsefull uppfinning, nämligen av ångmaski-
nen, dels nya handelsförhållanden på den europei-
ska marknaden. England och Frankrike hade nämligen
vid århundradets mitt alltmer sänkt tullarna på trävaror,
av vilka isynnerhet England hade stort behov till gruv-
stöttor och fartyg. Nu gällde det för Sveriges affärsmän
att passa på. De kastade sina blickar på Norrlands väldiga,
nästan orörda skogar. Nu kunde det löna sig att driva trä-
varurörelse i stor skala och byta ut de små, långsamt ar-
betande vattensågarna mot stora ångsågar. Behövligt drift-
kapital skaffade man sig genom att bilda bolag. Det ena
stora sågverket växte upp efter det andra utmed Norrlands
kuster, och sågverksrörelsen sträckte sina verkningar långt
upp igenom de förut så tysta skogarna, vilka först nu fått
något värde. I trakter, där man förr ofta måst blanda agnar
och bark i brödet, blev befolkningen nu välmående.

Under »storåren» på 1870-talet kunde en karl med häst
förtjäna ända till 50 riksdaler om dagen. Följden blev, att
de förut så sällsynta och svårförvärvade pengarna förlorade
sitt värde och bortslösades på ett stundom rent av vanvet-
tigt sätt. Det fanns övermodiga kaxar, som tände sin pipa
med hoprullade sedlar. En bonde i Lövviken i Tåsjö socken
lade en 50-rviksdalerssedel på en smörgås och åt upp den.
