468 SVENSKA NÄRINGSLIVETS UTVECKLING.

Några år senare fick han gå ifrån sitt ärvda hemman och
emigrera.

Men »där åtelen är, där församla sig ock gamaraa. Först
kommo schackerjudar körande med stora handelslass av
kortvaror och kramgods, som de dels sålde kontant, dels
bytte ut mot vad som föll dem i smaken, såsom gamla silver-
och tennsaker, kvinnornas hårflätor, som de själva klippte
av, 0. S. V.

Senare upprättades fasta handelsbodar här och där, och
från dem spredos ej blott nyttiga och behövliga varor, så-
som de första fotogenlamporna och den första symaskinen
samt bättre jordbruksredskap, utan också allehanda över-
flödsvaror ut över den omgivande trakten. »Den gamla en-
kelheten i klädsättet och kosten började hastigt försvinna»,
säger skildraren av Tåsjö sockens historia. »Vadmalsrocken
utbyttes mot sådan av kläde eller annat dyrbart köptyg,
näverskorna, kängorna och smorlädersstövlarna mot re-
sårskor och gummigaloscher; det gamla enkla ”huvudklädet”,
som, väl knutet, prydde det unga rosiga kvinnoansiktet lika
väl som det åldrade skrynkliga, blev sällsyntare och sällsyn-
tare — silkesduk och hatt kom i stället. De gamla enkla
rätterna från den egna tegen, från sjön och skogen dugde
icke eller räckte icke längre till; skvaltkvarnen, som lämnat
det grova men hälsosamma mjölet, tystnade i bäcken, då
”skräddmjöls'-säckarna kommo. Tystnaden sträckte sig
efter hand också till slägga och hyvel, linbråk och karda,
spinnrock och vävstol. Den nya tidens folk har på sätt och
vis förlorat sig själv, det är icke mer det gamla folket, som
rådde om sig själv, som klädde, födde och ”redde” sig själv;
det är i annan mans våld.»

Skogsförsäljningarnas och timmerdrivningarnas första ske-
de var en gyllene tid för lanthandlarne, vilka förtjänade
glupskt med pengar på sitt körsbärs- och »picardon»-vin,
sin »champagne» och det importerade kramet. Men det gick
dem icke bättre än arbetarne själva — förtjänsterna för-
svunno lika fort, som de kommo.

Skogsarbetet drog hit ej blott nya vanor utan också en hel
del nytt folk, isynnerhet värmlänningar och norrmän, vilka
voro vana vid timmerdrivning. »Jag minnes:, säger den nyss
citerade författaren i sin intressanta, varmhjärtat skrivna
