486 SVENSKA NÄRINGSLIVETS UTVECKLING.

I Finlands statsarkiv har hamnat ett brev, som också ger
ett särdeles kraftigt intryck av vilka vedermödor man kunde
råka ut för på resor i den gamla goda tiden. Det ger oss
åtskilligt att tänka på, när vi bli otåliga och knota, ifall kon-
tinentaltåget är någon timme försenat. Brevet är skrivet
år 1805 av en ung dam av fransk börd, som uppehållit sig
så länge i vårt land, att hon rätt bra redde sig med svenskan.
Hon reste i sällskap med en fransman vid namn De Chaux
samt en ung flicka vid namn Louise från Skåne med Kiel
som närmaste mål. Efter två dygns segling i hårt väder be-
fann sig fartyget tisdagen den 27 augusti på morgonen vid
ön Falster. »Vår kapten», skriver hon, »kastade ankar för
att vila sig hela den dagen till afton, då vi åter gingo till sjös
och seglade hela den natten, hela andra dagen och hela nat-
ten emellan onsdagen och torsdagen uti beständig och gruv-
lig storm med regn och åska. Vi förlorade alla våra segel,
som blåste i tusen bitar, och flere stänger och tåg och även
topparna på två av våra master. Om torsdags morgon, ef-
ter att hava seglat två nätter och en dag och blivit så där
artigt tilltygade av stormen, befunno vi oss på samma ställe
som om tisdags morgonen, en halv mil från Falsterön, var
vår kapten stannade hela den dagen och natten för att laga
masterna och sätta upp nya segel, som drog ut till fredags
morgonen, då vi åter började att segla och fingo igen en så-
dan förskräcklig storm med slagregn och åska, att vi alla
trodde, att det var vår sista stund. Mot aftonen började det
att lugna, så att vår kapten, som blivit hastigt sjuk, kastade
ankar, och det precis på samma ställe, där vi voro om mor-
gonen, mitt emot Falsterön, som är precis halva vägen dit vi
skulle. Vi hade då hundrade gånger riskerat livet och gjort
aderton mil på en vecka. De Chaux var förtvivlad och be-
slöt att sätta oss i land på Falsterön.

Om lördags morgonen foro vi från skeppet i en liten båt,
som med möda kunde motstå det upprörda havet. När vi
äntligen kommo fram till ön, så hade vi så när aldrig kunnat
komma i land, ty den var alldeles öde och obrukad på en mil
nära stranden på den sidan, och där var så grunt, att matro-
serna måste gå i vattnet ända under armarna och bära både
oss och våra saker. Nu vet Du precis, huru vår resa till sjös
gått. Nu till min hälsa.
