NYA SAMFÄRDSMEDEL. 489

Vi vilade på värdshuset i Oldenburg några timinar, tills de
hunno ställa i ordning att fortsätta resan. Postvagnarna
kommo då emot middagen — det var de allra infamåste
stolvagnar, jag någonsin sett.s I en sådan vagn fick hon nu
»färdas hela dagen till sent in på natten och på de allra fas-
ligaste vägar, som man kallar stenvägar, ty största delen
av dem äro stenlagda och det med gråsten, den ena stor
och den andra liten, vilket gör, att det skakar gruvligt, och
att man är färdig att stjälpa i var minut,. Alltemellanåt
kommo feberanfallen igen. På vägen mellan Libeck och
Hamburg körde postiljonen en hel dag vilse i en stor skog.
När resenärerna äntligen kommo fram till Hamburg, var det
så sent, att stadsportarna voro stängda. »Vi måste således»,
skriver hon, »passera! ännu denna natten, utan att kläda
av oss, i en miserabel krog, var som inte fanns annat än
grovt surt bröd och härsket smör till supé för den stackars
Louise, som inte ätit det minsta hela dagen.»

När vår brevskriverska slutligen kom fram till Bryssel,
var hon så medtagen, att läkarne uppgåvo hoppet om hen-
nes räddning. Icke förty repade hon sig dock slutligen och
kunde sedan glädja sin väninna i Finland med flere brev.

bd z

Nu skall man emellertid för ingen del tro, att ångbåtarna
med ett slag revolutionerade trafiken. Därtill voro de, lik-
som allt nytt, behäftade med alltför många skröpligheter i
början.

Den första svenska ångbåten åstadkoms av Samuel
Owen,? som år 1816 byggde en fartygsmaskin och satte in
den i en vanlig roslagsskuta. Företaget betraktades nästan
som trolleri, och farkosten kallades därför »Stockholms-
häxam. Provturen utföll emellertid icke till belåtenhet. Ång-
pannan var för liten, och en del andra konstruktionsfel
kommo i dagen. Bättre tur hade Owen med ångfartyget
vAmifitrite», som i september 1818 var färdigt att börja sina
turer, vilka först gällde höstmarknaderna i Västerås och

1 Tillbringa. — ? Se sid. 469.
