NYA SAMFÄRDSMEDEL. 507

östgötalinjen med stor högtidlighet invigd av Karl Johan, åt-
följd av drottning Desideria, kronprins Oskar och kronprin-
sessan Josefina. Det var festmåltider med tal och hurrande och
ett praktfullt fyrverkeri; det var nådevedermälen i form av
ordnar och utnämningar, regementsmusik, parader, gevärs-
salvor och kanonsalut. Och då den kungliga jakten Esplen-
dian, åtföljd av två kanonslupar och fyra andra fartyg, alla
flaggprydda och dragna av hästar med festligt kostymera-
de ryttare, i kvällsmörkret gled ut i Slätbakens vatten, upp-
lystes stränderna av tjärtunnor och marschaller, och det
saluterades från kanonjollar, som förankrats på Slätbaken.
En av dem som voro med vid öppnandet av »det dike, där
Sverige begravt 12 millioner rdr», den 82-årige brukspa-
tronen på Ramnäs i Västmanland, överste Tersmeden, ger
följande åskådliga skildring av det högtidligaste ögonblicket:
»Då vi i skymningen nalkades sista slussen, kan jag ej be-
skriva den hänryckande anblicken av fältet, bergen och
själva Östersjöhavsviken, som lyste av bara eld. En oräkne-
lig folkskara vimlade över iand och vatten, ty utom krono-
fartyg från Stockholm och Göteborg speglade sig mångfal-
diga segel i det upplysta vattnet, där de fleste fartyg voro
från toppen till vattenbrynet späckade med lanternor.»

På ön Killingeholmen hade man till konungens ära av
brinnande tjärtunnor bildat ett ofantligt C. Aldrig hade
Söderköping skådat ett sådant festande. Och i den upp-
rymda sinnesstämningen fram på nattkröken dråsade en
hel del stämningsmättade och av fyrverkeripjäserna blända-
de medborgare i kanalen, varur de dock samtliga lyckligen
uppfiskades. Därav lär ordstävet »Bums i kanalen» här-
leda sig.

Ett egendomligt inslag i skådespelet bildade en del f. d.
ryska krigsfångar från 1808—09 års krig, vilka stannat kvar
i Sverige efter fredsslutet i Fredrikshamn och ingått i det
pionjärkompani, som uppsattes vid kanalarbetets början.

Men den man, utan vars järnvilja Göta kanal aldrig blivit
till, vilade då sedan nära tre år tillbaka i sin grav i Motala,
på den plats han själv utvalt till sitt sista vilorum. När hans
kista nedsänktes i graven, sjöngos av en kör Tegnérs stolta
minnesord:
