508 SVENSKA NÄRINGSLIVETS UTVECKLING.

»Levande han aldrig sviktat,

därför död han vile tryggt

vid de vågor, själv han diktat,

på den strand, han själv har byggtl»

De två sista årtiondena av hans liv hade varit en oavbru-
ten kamp med överhängande bekymmer, och hans privat-
brev vittna också därom. Men aldrig märker man ett spår
av att dessa svåra stunder av misströstan skulle ha inverkat
på den mannens handlingssätt.

Vid hans död fanns ingenting kvar av hans ärvda förmö-
genhet. Den hade han helt uppoffrat för det allmänna bästa,
och en stor del av hustruns pengar hade gått samma väg.
Själv levde han alltid sparsamt och flärdlöst.

Han hade slutat sina dagar år 1829 som riksståthållare
i Kristiania. Betecknande för »mannen med romarviljan»
äro hans ord på dödsdagen till hans vän Herman Wedel-
Jarlsberg. Sedan den döende hälsat på honom och språkat
några ord med honom, sade han: »Gå din väg, Herman! Stå
inte här och se på denna uselhetenl» — Wedel kysste honom
på pannan och gick.

Vid Platens sida är det en annan man som till evärdliga
tider inristat sitt namn i Göta kanals historia. Det är köp-
mannen, kommerserådet Bernt Santesson från Göteborg,
som kraftigt stod honom bi, isynnerhet på riksdagarna, i
hans kamp för att föra det stora verket till ett lyckligt slut.

Då kanalbolaget bildades, var Santesson en mycket rik
man. Liksom så mången annan trodde han, att kanalen
skulle bli en inkomstbringande affär, och tecknade aktier
för stora belopp. Men sedan, när utsikterna till vinst för-
mörkades, måste han övertaga en hel del aktier tillhörande
personer, som han uppmanat till aktieteckning. Småningom
blevo dessa papper nästan alldeles värdelösa, och Santesson
var en ruinerad man. Sangvinisk som han var, trodde han,
att man skulle på den av kanaldirektionen anlagda Motala
mekaniska verkstad återvinna det förlorade. Men härför
behövdes en industriell utveckling, som vårt land nådde
först i långt senare tid. Som det då var, räckte den mekaniska
