514 SVENSKA NÄRINGSLIVETS UTVECKLING.

laren, Hjälmaren och Vänern och därigenom skapa en trafik-
led till ersättning för den föreslagna men aldrig fullbordade
Sveakanalen. Men pengar till så stora företag var det svårt
att få ihop. Rosen lyckades dock få till stånd en liten ban-
bit mellan Köping och Örebro. Men omsider blev tiden mo-
gen för större företag. Då trädde staten emellan. 1853—54 års
riksdag beslöt, att staten skulle bygga s. k. stambanor,
avsedda att utgöra själva stommen för de järnvägar, som gre-
nade ut sig över landet. Ledningen av statens järnvägs-
byggande anförtroddes år 1855 åt den berömde uppfinnaren
John Ericssons broder, överste Nils Ericson, vars ovanliga
förmåga som ledare av stora företag gjorde honom särskilt
lämplig härför.

Han hade då utom Säffle och Trollhätte kanaler ombyggt
bland annat även Stockholms sluss och höll på att full-
borda Saima kanal i Finland, vilken ansågs som helt enkelt
ett underverk. När han nu erhöll förtroendeuppdraget att
bygga Sveriges statsbanor, bekläddes han med oinskränkt
rätt att efter eget beprövande och på eget ansvar leda arbe-
tet i alla dess delar. En så stor myndighet hade aldrig
under hela det århundradet varit lagd i en enskild svensk
mans hand. Men så blev det också snart ett ramaskri
över den »sinkonstitutionella maktfullkomlighet», varmed han
blivit utrustad, och Rosen kunde ej dölja, att han kände sig
förbigången vid valet av chef för järnvägsbyggandet. Värst
skreko och jämrade sig naturligtvis alla de, vilkas privata
intressen i fråga om järnvägslinjernas sträckning m. m. Nils
Ericson vägrade att främja, därför att de ej sammanföllo
med vad han fann vara statens intresse.

Så väl Trollhätte kanal som slussen mellan Mälaren och
Saltsjön hade Nils Ericson byggt om både fortare och bil-
ligare än beräknat. Samma enastående sympatiska egen-
skaper visade han som järnvägsbyggare. Vissa delar av
statsbanorna öppnades ett år tidigare, än han förbundit sig
till; och fast kostnaderna stundom höllos under beräkning-
arna, var arbetet så gediget utfört, att det stack i ögonen
på mången. Särskilt anmärktes det inom riksdagens stats-
utskott på den överflödiga soliditeten vid våra järnvägs-
byggnader. Härpå svarade Nils Ericson: »Kostnaden glöms,
men ett arbete, som icke motsvarar sitt ändamål, glöms
