520 SVENSKA NÄRINGSLIVETS UTVECKLING.

baka till den tid, då vår bergslag var översållad av små mas-
ugnar och småbruk, anlagda överallt där det fanns malm,
skog för träkolsbränning och vattenkraft. Emellertid upp-
funnos nya och bättre smidesmetoder, och man skulle ingen-
ting hellre önskat där uppe i Bergslagen än att få tillgodo-
göra sig dem. Men det var ej att tänka på, ty de nya meto-
derna krävde större och dyrbarare anläggningar, än de små
bruken kunde stå ut med. Och bruken voro dömda att för-
bli små, ty malm och framför allt träkol blevo för dyra att
transportera lång väg efter häst. — Då kommo järnvägarna
och gjorde transporter mångdubbelt både snabbare och
billigare. Framför allt inverkade detta på bränslefrågan.
Hindret för de önskvärda förbättringarna i bruksrörelsen
var övervunnet. Nu kunde stora järnverk uppstå. Så blev
det järnvägarna, som möjliggjorde t. ex. den värmländska
bruksrörelsens förvandling till storindustri.!

Det är järnvägarna, som omskapat exempelvis Bofors
från en ren obetydlighet till den storartade anläggning,
som detta bruk nu är. Så länge bruket var hänvisat endast
till de närmaste skogarnas träkol, var en sådan stordrift
absolut otänkbar. Nu tager Bofors sina träkol nästan ute-
slutande ur Dalarnes och Norrlands stora skogar. Beteck-
nande är också förhållandet med Domnarvet, Sveriges
största järnbruk. Dess ägare, »Stora Kopparbergs bergslags
aktiebolag», innehade vid århundradets mitt ett tjugutal
små järn- och stålbruk, spridda över Bergslagen. Men Bergs-
lagsbanan kom till och därmed också möjligheten för en
järnindustri i stor skalaä. Så blevo de många bruken samman-
slagna till ett stort järnverk.

Hur tillkrånglade transportförhållandena kunde vara i
Bergslagen före järnvägarnas tillkomst har man exempel
på i en trafikled, som numera ingår i Mora—Vänerns järn-
väg. Den bestod förut av icke mindre än 15 sjöar och 11
körvägar, varav följden blev en massa omlastningar ur kärra
i båt och tvärtom. — Till slut klagades det i Bergslagen
över att man nästan icke till något pris kunde få dragare.

I sina »Bergsmanshistorier» berättar Carl Larsson i By
om hur Folkareborna fingo slita hund mången gång, när de
skulle föra järn till Distings marknad i Uppsala och föret

1 Jfr sid. 471.
