EN REFORMEPOK. 539

helgedom, som ej fick vidröras. För dessa fiender till refor-
mer och humanitet tedde sig också de nya åsikterna om
fängelsestraff och fångvård såsom rena galenskaper, fast
övertygade som de voro, att en humanare behandling av
brottslingarna skulle öka brottens antal.

Om Oskar I såsom rättskipningens högste målsman yttrar
statsrådet Karl Otto Palmstierna: »Ingen monark har någon-
sin funnits mera samvetsgrann, mera mån om rättvisan än
konung Oskar. En dödsdom var honom en verklig själspina;
den utsades aldrig, såvitt någon enda ledamot av statsrådet
eller av högsta domstolen tillstyrkte nåd. Understundom gavs
ock nåd emot allas avstyrkande, och vanligen uppsköts före-
dragningen av sådana ärenden många veckor. Tider funnos,
då även den försåtligaste mördare förskonades från dödsstraff.
Ävenså hände, att vid justeringen av protokoll nåd blev be-
viljad ett par av de grövsta missdådare.»

x

Med all den aktning, Oskar I tillvann sig genom sin rätt-
rådighet och sitt oavlåtliga arbete för rikets bästa, blev han
dock aldrig någon verkligt populär konung, ty i motsats till
sin far och sin äldste son saknade han temperament och eld.
Hans cirklade, avmätta väsen var raka motsatsen till den
impulsive Karl Johans. »Sällan eller aldrig förgick han sig»,
konstaterar ärkebiskop Reuterdahl — »han var därtill för
sval — men han förmådde icke heller att på någon verka hän-
förande. Att han icke hade någon enda varm vän har utan
tvivel sin grund däri, att han icke var någons varme vän.
Hans far och hans äldste son voro honom i detta hänseende
mycket olika.» De kunde »vid sina personer fängsla männi-
skor. Det är en god förmåga hos en konung.»

De kvinnliga fångarna togos om hand av kotterier av välgörande
damer, vilka reste omkring och inspekterade spinnhusen och ryste
vid de bilder ur sina olyckliga medsystrars öden, som fängelsedirektö-
rerna gåvo dem till livs. Vid ett dylikt tillfälle, då de kringresande
damerna fått sina nerver riktigt skakade, kom en av dem att kasta
en blick genom en halvöppen dörr in i ett snyggt rum, där några enkelt
klädda kvinnor sutto och sysslade med handarbete. »Hw, utbrast
hon, »vad ha de där gjort för ont? Det är rysligt, vad de se fördärvade
ut.> Fängelsedirektören svarade med ett fint leende: »Jo, det är min
hustru och mina bägge döttrar.»
