540 OSKAR I.

Oskar I höll ytterligt strängt på sin värdighet, så frisin-
nad han än var, och tålde icke någon närgångenhet. Under
ett förtroligt samspråk med biskop Thomander yttrade han en
gång, att hellre än att gå med på en reform, som det liberala
partiet då yrkade på, skulle han abdikera. Snillet Thomander,
som var en av det liberala partiets främsta parlamentariska
förmågor, var också känd för sitt självsäkra och respektlösa
sätt. Han klappade med en menande blinkning Hans Maj:t
på axeln och sade: »Åh, Ers Maj:t, pastoratet är nog allt gott
att ha ändå.» Men den kvickheten senterades inte av aller-
högstdensamme. Från den stunden fick Thomander aldrig
mer sitta bredvid konungen i soffan utan måste stående vid
dörren framföra, vad han hade att andraga. Och det fick
göras mycket kort.

I samma mån som »Framtidenm» förvandlades till Nutid,
svalnade hänförelsen på den liberala sidan. Man blev missnöjd
med konungens stora försiktighet och tyckte, att det blev allt
för litet resultat av reformarbetet. Icke utan skäl började
man, som den radikale Orvar Odd säger, skönja en strävan hos
allerhögstdensamme att »sammanblanda de motsatta färgerna
vitt och svart till en mer eller mindre grå nyans». Redan år
1846 kom Aftonbladet med oppositionella artiklar igen. Snart
hördes samma låt i andra oppositionstidningar, och verkliga
skandalblad började häva upp sin röst.

Litteratur till denna avdelning: Sveriges historia intill tju-
gonde seklet: avd. IX:2.

Bort med ståndsindelningen!

ståndsindelningens upphävande i riksdagen såväl som i

samhället. Varför, sade man, skulle adelsmän vara
självskrivna vid riksdagen? En gång hade det varit rättvist,
nämligen på den tid, då adeln var det ledande ståndet och sta-
tens både civila och militära ämbetsmän utgjordes blott av
adelsmän. Men nu fanns det fler ofrälse än adliga ämbetsmän.
1809 års regeringsform stadgar ju, att vid befordran skall av-

l CTT AV TIDENS mest trängande reformkrav gällde fyr-
