BORT MED STÅNDSINDELNINGENI 541

seende fästas vendast å sökandes förtjänst och skicklighet men
icke på deras börd». Skulle då ej de ofrälse ämbetsmännen
duga lika bra som sina adliga ämbetsbröder till att på riks-
dagarna besluta om rikets angelägenheter? Och varför skulle
det fåtaliga prästeståndet likaledes få bilda en fjärdedel av
riksdagen? Dess ledamöter sutto ej längre ensamma inne med
den högre bildningen, sedan man fått en världslig samhällsklass
av lärda och bildade personer, vilka verkade såsom lärare vid
universitet och skolor eller såsom författare. Än borger-
skapet då? Var detta stånd rättvist sammansatt, när varken
brukspatronerna eller den stora arbetarklass, som industrin
skapat, hade något att säga i riksdagen?

Den idérike politikern Emil Key kunde i den gamla goda
tiden ej komma in i riksdagen. Ett tag tänkte han verkligen
på att lägga sig till med ett garveri i Borgholm för att
kunna få vara med om den högre politiken. Det blev
dock bara en förflugen idé, som gav honom en tacksam
anledning att skämta över den »fyrfota representationen».
Han brukade nämligen säga, att vad hans personliga egen-
skaper ej kunde skaffa honom, det skulle han ha kunnat upp-
nå genom »garvad hud», ty den skulle ha gjort honom »stånds-
mässig,. Det var tydligt, alt fyrståndsindelningen med dess
bördsföreträden och föråldrade skrankor icke passade för
ångkraftens och industrialismens tidevarv. Redan Thorild
hade kallat de fyra riksstånden för »rikets fyra obestånd».

Den stora tanke, som ligger bakom kravet på en represen-
tationsreform, är den medborgerliga jämlikhetens eller
personlighetens egen, den som offentligen proklame-
rades under den stora franska revolutionen år 1789. Lösen-
ordet »Samfällda valls innebar, att olika stånd och samhälls-
klasser ej längre skulle gå till skilda valurnor, utan alla sam-
las vid en och samma urna: frälse och ofrälse, präster och lek-
män, lärde och olärde. Riksdagsmännen borde icke väljas
efter stånd utan med hänsyn till sin personliga duglighet; de
skulle icke komma till riksdagen såsom ståndsledamöter
utan först och främst såsom medborgare, såsom ombud
för hela folket.

Vad själva riksdagsarbetet beträffar, så blev det högeligen
tungrott därigenom, att varje fråga skulle diskuteras på fyra
olika ställen. Det kunde bli svårt nog att få fram ett gemen-
