546 OSKAR I.

med anhållan om att regeringen måtte taga frågan om natio-
nalrepresentationens omdaning om hand.

I anledning därav lät regeringen utarbeta etti förslag, som
förelades 1847—1848 års riksdag. Emellertid blev händelser-
nas lugna gång plötsligt avbruten genom underrättelsen om
februarirevolutionens utbrott i Paris. Man läste i
tidningarna om hur folkmassorna efter fåfäng yrkan på en
rösträttsreform stormat Tuilerierna, uppbränt kungatronen
på Bastiljplatsen och utropat republiken, om hur konungen
flytt och allmän rösträtt införts. Den revolutionära rörelsen
spred sig till från land till land. I nästan hela den civiliserade
världen var det uppror med gatukravaller och slagsmål.
Varför skulle då inte vi ha en sådan tillställning i Stockholm
också? Det var ju modernt, och stockholmarne ha alltid
varit pigga på att följa modets skiftningar, helst Parisermodets.

Alltså uppror för all dell Men vad skulle man hitta på för
anledning? Jo vwisst, vi hade ju representationsfrågan att
komma med, gudskelov! Snart voro uppviglare i verksamhet
bland den lägre befolkningen i Stockholm. Man spridde ut
de vanvettigaste rykten, såsom att en ny tjänstehjonsstadga
var utarbetad, enligt vilken tjänstefolk skulle gå klädda i
samma gråa dräkt som tvångsarbetshjonen.

Förbittringen vände sig i första rummet mot Hartmans-
dorff!, i vilken man såg inkarnationen av allt vad reformfient-
lighet bette. Han var också numera efter Hans Järtas död
de konservativas erkände hövding. Ingenting förmådde
rubba denna envisa och orädda natur en tum. Så snart det
gällde en reform, kunde man vara säker på att finna honom
främst i elden på motsidan. Man har räknat ut, att han på
1847—48 års riksdag hade ordet nära ett tusen gånger.?

Hartmansdorff hade nu hunnit bli Sveriges mest hatade
man. Författaren Onkel Adam”? har i sin roman »Ett

1 Se sid. 197. — ? Egendomligt nog var han en ivrig nykterhets-
kämpe. Och ändå märkvärdigare är, att han vid 1850—51 års riks-
dag arbetade för att adeln skulle avstå från sin självskrivenhet på
riksdagen. Detta hans »avfall» bevittnades av de konservativa på rid-
darhuset med tårar. — ? Han var i dagliga livet läkare och hette Wet-
terbergh. Såsom författare var han en ivrig målsman för tidens demo-
kratiska idéer, vilka han även på ett vackert sätt omsatte i sin läkar-
praktik, såsom de fattigas vän och hjälpare. Som utgivare av barntidnin-
gen »Linnea» blev Onkel Adam också kär för ungdomen på 1860-talet'
