BORT MED STÅNDSINDELNINGENI! 549

öde beseglat. Avgörandet skulle emellertid ske först på
nästa riksdag, år 1850.

Under väntetiden framkallade februarirevolutionen ett
par märkliga försök från »folket» självt att på egen hand
lösa nationens stora problem. Det reformsällskap, som bil-
dats i Stockholm, fick efterföljare på flera andra platser.
Ledningen för hela rörelsen kom i händerna på Närkes re-
formsällskap, som år 1849 inbjöd övriga reformsällskap
att sända ombud till ett allmänt reformmöte i Örebro.
Från denna stad, som 1810 och 1812 varit riksdagsort, skulle
nu »folkets röst gå ut över landet». Man hoppades att genom
en väl organiserad, alltmer växande folkopinion kunna ge
sådant eftertryck åt sina reformkrav, att regering och riks-
dag ej vidare skulle kunna avvisa eller prata ihjäl dem. Lik-
som i Tyskland fingo vi på detta sätt även i vårt land ett
slags »folkriksdag».

Den dominerande personen på Örebromötet blev Thore
Petre. Efter mångas meningsbrytningar segrade den radi-
kala riktningen på mötet. Man uttalade sig för allmän röst-
rätt och mot regeringens förslag till representationsreform,
som var byggt på census. Man reagerade nämligen mot
»den nesliga tariffen på människovärde, utsatt i riksdaler
och skillingar».

Följande år hölls ett nytt reformmöte i Örebro, men det
var fåtaligt besökt och stämningen matt.

På 1850 års riksdag blev regeringens representations-
förslag förkastat av alla stånd utom borgarne. Sedan var
det för en lång tid framåt slut med de stora representations-
förslagen. Ute i landet lade sig också »reformfebern»b, så-
som Oskar I numera kallade den. Ett tredje reformmöte
hölls visserligen år 1853 i Örebro. Men det öppnades och
slöts på samma dag utan resultat. Representationsfrågan
hade råkat in i ett stadium av försumpning, och man fick
nöja sig med att lappa den gamla fyrståndsrepresentationen
med nya klutar.!

1 År 1823 hade universiteten och Vetenskapsakademien erhållit
representationsrätt i prästeståndet. Vid 1828—30 års riksdag fingo
bruksägare tillträde till borgarståndet och år 1834—35 innehavare
av frälsehemman till bondeståndet. På 1844—45 års riksdag blevo
även ofrälse ägare av säterier förklarade valbara till bondestårdet.
