554 OSKAR I.

Oskar Patrick Sturzen-Becker, som under signaturen
Orvar Odd uppträdde såsom skandinavismens ivrigaste
vapendragare i den svenska pressen, konstaterade, att en
tilldragelse av världshistorisk betydelse ägt rum. Detta
möte hade framkallat en ny kraft i historien: folkens allian-
ser, som betydde verklighet med kött och blod, under det
att furstarnes förbund aldrig varit annat än ett stycke pap-
per. Och vilka var det, som åstadkommit detta? Jo några
unga män med hjärta och vilja, en handfull studenter, för
vilka studerkammaren blev för trång. »O kungar, kungar,
huru mycket han I icke att läral» utropade han.

Samma andas barn äro den entusiastiske skandinaven
Emil Keys ord i början av de skandinaviska studentmö-
tena: »Det gick här som vid så många andra tillfällen,
där ungdomen gjort ressällskap allenast med sin genius:
”de gamle” ville icke hava med den saken att skaffa, ”de
försiktige” hade förhinder, och ”de småförståndige” 1logo
över ”barnsligheterna', under det att de ”stilla i landen”
tyckte, att ”det vore bättre, om ungdomen använde tiden
på något nyttigt'. — Men vad hände? — Över hela Skan-
dinavien kändes liksom fläkten av vingar, och en aning ge-
nombävade varje sinne, vare sig norskt, svenskt eller danskt,
begåvat med siarblick, med förmåga att 'se andar'. Ett
nytt väsen hade fått liv och med ens brett ut vingarna över
Norden. Det var Skandinaviens framtid!

Framfött till världen i det högtidliga ögonblick, då Tegnér
vid magisterpromotionen 1829 i Lunds domkyrka lager-
krönte Oehlenschläger, hade detta vänskapens och inspi-
rationens barn först nu erhållit namn. Det döptes i fest-
pokalernas skummande vin och entusiasmens glädjetårar.
Köpenhamns och Lunds studenter stodo i djupa leder som
döpelsevittnen åt den nye världsborgaren och åtogo sig dess
utveckling och uppfostran. Ungdomen har gjort, vad den
alltid gör: den har hållit ord.

I sanning! någon renare, ädlare, mer ungdomsfrisk bör-
jan har väl aldrig något världshistoriskt företag haftl»

Bland norrmännen var skandinavismen dock långt ifrån
någon så allmän folkstämning som i Sverige. I Norges största
tidning, »Morgenbladet», lästes år 1846 om danskarne: »Vad
