556 OSKAR 1.

som är lagom för att inte såra. Även i umgängeslivet var
han en briljant kåsör, och hans publicistik är, såsom Sylwan
så träffande säger, »blott en fortsättning av samtalet vid
kaffet och cigarren».

Ett av Orvar Odds yppersta kåserier är det, som bär nam-
net »En gastronomisk trio» och handlar om tre be-
römda gastronomer inom huvudstadens tidningsmannavärld:
Askelöf, Crusenstolpe och Argus-Johanson, av vilka Aske-
löfs namn dock givet var det största, ity att han var en av dem
som i Sverige verkat för att höja gastronomin till rang av skön
konst, ja till en sannskyldig vetenskap. Hans gastronomiska
känslo- och tankeliv stannade icke vid de enskilda läcker-
heterna, såsom Crusenstolpes, utan höjde sig til! att om-
fatta det filosofiska sammanhanget mellan rätterna, till
matsedeln såsom ett helt system. »För honom ägde först
då varje rätt sitt högsta möjliga reella värde, då den stod i
en naturlig ordning mellan de föregående och efterföljande.
Såg han vid en diner kedjan av serveringen rubbas i sitt
inre, hemliga, blott för den djupare gastronomiska tanken
fattliga sammanhang genom en bristande länk eller också
onödigt förlängas genom en överflödig, såg han en pudding
serveras, där en filet varit på sitt rätta ställe, en tryffel-
pastej, där stuvade champignoner varit självskrivna, en
lätt vinsort, där en varmare var av omständigheterna be-
tingad, så blev han melankolisk; han bot sig i läpparna, lade
gaffeln ifrån sig, vände glaset med förargelse upp och ned
och mumlade något mellan tänderna. Hans hela middag
var då fördärvad.»

Crusenstolpe ägde icke denna djupa blick för det stora
sammanhanget mellan rätterna. Han »åsidosatte helhetens
stora, evärdliga lag för ideliga detaljer av måhända utsökt,
men fragmentariskt värde». Han var »visserligen en utom-
ordentlig gastronomisk förmåga men saknade onekligen
något av detta, som lyfter gourmandisen till en skön och
himmelsk konst. Crusenstolpe var», säger Orvar Odd, »ett
gastronomiskt geni —, må varal Men han var icke en mästa-
re att bilda en skola, såsom Askelöf var.»

Hur träffsäker är ej Orvar Odd, när han satiriserar de
slitterära» och »konstnärligt intresserade» Stockholmsklickar,
