560 OSKAR I.

skall ha ljus och lack in. Bär in tlll honom, du Eklundl!' .
”Munthe lär vara sjuk, hör jag.

När han kommer upp om förmiddagarna, låter han nu i
sin ordning den extraordinarie vaktmästaren hjälpa honom av
med överrocken, liksom han själv för trettio år sedan hjälpte
sina höga förmän.

Mot de yngre tjänstemännen är han gemenligen barsk,
och det händer icke sällan, att han på eget bevåg tittar in i
kansliet och frågar med en halvvremg ton: ”Ha herrarne inga
expeditioner färdiga ännu? 'Är det inga brev ännu att
skicka av?

”Det är ju fan!' — säger han till ett par gubbar, med vil-
ka han sitter på en källare och röker sin pipa vid ett glas
öl — 'det är ju fan, att protokollet över den och den sa-
ken går till närmare hundra ark? Vi ha kollationerat det i
dag och i går.'

Det är om honom, man har den bekanta historien, hur
han satt och sov i herr ordförandens stol och, när presidenten
oförmodat infann sig för att taga den i besittning, bad om
ursäkt med följande naiva ord: 'Ack min gud! här sitter jag
och sover i herr presidentens ställel'»

I ett annat roligt kåseri presenterar Orvar Odd för oss
såsom »en sällskapsmam en herr X, som gör sin lycka
genom sina mångsidiga sällskapstalanger, men också en
annan herr X, som gör sin — genom att vara fullkomligt
renons därpå. Ty det oaktat åtnjuter han på något oför-
klarligt sätt anseende som fulländad sällskapsman.

»Man stöter på honom vid middagsbordet: ”Bästa herr X.,
låt oss få en skåll Vi ha här ont om talare; Ni är mannen.”

Men herr X. ursäktar sig. Gudbevars, i ett så stort och
aktningsvärt sällskap, skulle han, kan ensam, våga upplata
sm mun? Tilltror man honom då ett dylikt étourderie!? .
”Där är ju herr kgl. hovpredlkanten! Där är herr krlgsradetl
Där är herr överauditören!

Man ber honom slå sig ner vid pianot och sjunga en ro-
mans.

Men herr X. ursakar sig. Gudbevars, där är ju fröken

1 Obetänksam handling, framfusighet.
