568 OSKAR 1

naden, att Tegnérs krigssång kom till, när svärdet redan var
draget. Han sjöng för att elda dem som måste försvara sitt
land. Nybom däremot — liksom Talis Qualis och andra
samtida — sjöng för att upphetsa sina landsmän till att kasta
sig in i krig. Hans sånggudinna var också i mycket en an-
nan andas barn än hans store föregångare. Tegnér hade
redan på 1820-talet fällt skarpa ord om detta »buller och
bång», detta »trumpetande som på en vaktparad, denna affek-
terade kraft, som ville vara nordisk men egentligen vore ett
skryt>. Palmer gycklade med den Nybomska patriotismen
i sitt skämt »Till Apollos ungtuppar», vilka »tävelsvenskade»
om vilka som voro »svenskastarastast».

Äkta är dock den ungdomliga hänförelsen i Nyboms all-
bekanta stolta »Fansång» (1Stå stark, du ljusets riddar-
vakt;), som Wennerberg i toner förevigat. Men i »Trum-
marschem, till vilken Wennerberg också skrev musik,
slår han över i ett formligt rytande:

»sOm själv djävulen nu hotar
våra blå och gula rotar —
Sveriges fana måste framl»

Även på prosa kunde Nybom låta groteska överord kom-
ma sig till last, såsom då han manade kamraterna att taga
kanoner under armarna och simma över Bottniska havet.
Mera medvetet humoristiskt var väl hans utbrott 1848, då
han manade en storväxt Hebe: »Mamsell, föd söner, föd sol-
dater, men föd som kaniner två i var månad och föd dem
med bantler och bajonettb Att han ej saknade själv-
humor framgår av de ord, varmed han karakteriserar sin
och sina dryckesbröders punschpatriotism: »Fulla som kajor,
men med Sverige på läpparnal

Typisk för Nyboms gränslösa chauvinism är den beskriv-
ning, han så gärna gav av när svenska trupperna på Fyen
avmönstrades år 1848:! »Först kom de danske. De var nog
mycket bra, och flinka med, men små och rödblommiga som
inspektorer vid Dingtuna. Men så kom de svenske — först
kom skånska husarerna, och så kom skånska dragonerna —
herregud, såna karlar! — Stora svarta dj-r varenda enl»

1 Se sid. 601 och 602.
