STUDENTSKANDINAVISMENS BANÉRFÖRARE. 569

Den kanske märkligaste av Nyboms tidsdikter är hans
sång »Så säga Sveriges studenter. DPen diktades på
våren 1848, då det gällde, om Danmark skulle få väpnad
hjälp från Sverige, och den väckte en storm av hänförelse.
Den lyder så:

»Om alla strängar i den svenska luta

dock vore lika många svenska svärd

och varje bön, de unga hjärtan gjuta,

en man, fullt rustad för en riddarfärd;

då kommo, Danmark, tusen svärd och män —
men Sverige, Sverige, Sverige dröjer än.

Hur länge skall du överlägga, bida,

du gamla lejon på okuvad strand?

Månn” det ej klappar i din vänstra sida?
Har du ej kvar din kända klo och tand?
Är ditt som kvinnans offer blott — en tår,
ej svärd som biter, icke arm som slår?

Se, Danmark ser på dig. Nå, giv ett svar,
det enda, som kan väntas härfrån Norden:
att Sverige vapen emot våldet tar,

och vill med svärdsklang giva makt åt orden.
Säg till, men — säg med kulor och med krut,
att Slesvig Danmarks är, nu som förutl»

Sin popularitet som skald begagnade Nybom på äldre
dagar till att resa land och rike kring och hålla uppläsnings-
aftnar av sina dikter. Överallt träffade han på gamla vän-
ner, vilka gärna sågo honom som gäst i sina hem. Men bittert
kände han saknaden av ett eget hem. Vid 1860-talets
början slog han sig äntligen till ro vid nära femtio års ålder.
Han bosatte sig då i Västerås, där han fick ett hem hos en
gammal vän, som var tidningsredaktör. Nybom blev nu
medarbetare i tidningen och levde nöjd med sin lott, tills
han drabbades av en ny olycka. Vännen gjorde konkurs,
och den lilla summa, som skalden deklamerat ihop på sina
färder, strök också med, ty han hade satt in pengarna hos
sin värd.

Den åldrande skalden måste då draga ut på nya färder med
sin lyra och fick ihop så pass mycket, att det jämte ett årligt
