570 OSKAR I.

anslag av Svenska akademien och honoraret för hans sam-
lade dikter räckte till att ge honom en nödtorftig bärgning
till livets slut, som kom en majdag år 1889. Han var då
73 år gammal.

Gunnar Wennerberg.

All ungdomlig hänförelse hos 1840-talets studenter tog
sig dock ej uttryck i Sånger i pansar och skandinavisk
hänryckning — 1840-talet är också den tid, då »Gluntarne»
födas. Vi ha mött deras skapare som Nyboms mvsikaliske
medarbetare. Men han har också själv både skrivit och ton-
satt fosterländska hymner, som eldat och hänfört generatio-
ner. Högst står kanske »O Gud, som styrer folkens
öden.

»O Gud, som styrer folkens öden,
allsmäktigt uti alla land,

som håller livet, håller döden
uti din starkhets högra handl

Vad än för straff du Svea ämnar,
för vad hon fordom brutit har,
hon bär det nöjd, om blott du lämnar
dess sekelgamla frihet kvar.

Den är vårt skydd i mulna faror,
vår tröst i varje bleklagd sorg,
vårt värn mot övermaktens skaror
och starkare än Sveaborg.

Kom, armod! Kommen, österns slavarl
Kom, tvedräkt, kasta ut din brandl —
Åt eder alla grävas gravar
av friheten på Svitjods strand.»

Men ändå mera känd och älskad är »Hör oss, Svea,
moder åt oss allab. Stundom blir även Wennerbergs pa-
triotism av det utmanande, bragdlystna slaget, såsom då
han utmanar »österns slavar» för att åt dem gräva gravar
på Svitjods strand eller otåligt spörjer: »Hur länge skall i
Norden den döda fred bestå?»

Gluntarnes skald hade börjat sin studenttid i Uppsala
som genuin plugghäst. Som en enstöring levde han, grubb-
