STUDENTSKANDINAVISMENS BANÉRFÖRARE. 577

lande över livets gåtor, vilka han till följd av sjuklighet
såg i mörkare dager än vanliga ynglingar. Själv har han
skildrat denna tid med orden:

»Trenne år jag redan vistats
som student i Fyrisstaden,

levat mesta tiden ensam

för mig själv bland mina böcker.
Okänd var jag för de fleste,

och av dem, som något litet
kände mig — och få de voro —,
var jag ansedd som en sjuklig,
underlig fantast; måhända
mindre orätt, än det syntes,
mera orätt än jag var det.»

Vid sidan av studierna visade han dock ett starkt musi-
kaliskt intresse, och det var väl närmast detta, som så små-
ningom räddade honom åt livet utanför böckernas värld.
Han kom i beröring med de vittra kretsarna i Malla Silfver-
stolpes hem. Värdinnans första intryck av honom var, att
han var lång och mager, såg sjuklig ut och hade de ljusaste
ögon, hon sett. I början förekom ynglingen henne något
stel och obetydlig, men han hade i alla fall något ovanligt,
som väckte intresse. Efter hand lade den unge grubblaren
och enstöringen oväntade sällskapstalanger i dagen, och de
unga damerna visade en oförställd beundran för den in-
tressante och vackre studenten med de rika lockarna. En
vacker dag kom han in bland juvenalerna, den glada stu-
dentorden med sin levnadsvishet koncentrerad i sången

»Är jag född, så vill jag leva
och må väl på bästa vis
som en Adam med sin Eva
uti paradis,»
och refrängen
»Morlach, morlach, tralala lalala.»

Bland juvenalerna blev Gunnar Wennerberg en högt
skattad kraft, och särskilt i den krets, som samlades
kring prinsarne Karl och Gustav under deras vistelse i Upp-
sala. År 1845 — vid tjuguåtta års ålder — tog han graden,
och året därpå blev han Atterboms docent.
