572 OSKAR I.

I juvenalernas festglada och sorglösa lag föddes de första
av hans odödliga »Gluntar'», dessa i sitt slag enastående
dramatiska sånger, där 1840-talets Uppsalastudent för-
evigats liksom den gustavianska tidens Stockholmstyper i
Bellmans odödliga sånger. Och även sedan Wennerberg
blivit välbeställd lektor i Skara, fortsatte han att ur sitt
ungdomsminnes skattkamrar skapa nya gluntsånger. Glun-
ten är typen för en älskvärd, godmodig överliggare, som änt-
ligen efter sju sorger och åtta bedrövelser tar sin kameral,
om än med mycket skrala betyg. Hans vän »magisterno
får då och då tjänstgöra som sin sorglöse dryckesbroders
tröstare, när livsledan och världssmärtan följa i den alltför
uppsluppna glädjens spår och tränga in även i gluntarnes
dagdrivarvärld och vemodet vill kväva rösten hos sångaren.
Men även magistern får sin stund av melankoli:

»Ack, vad vårt liv är eländigt!

Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
som ej börjas med ståt

och så ändas med gråt?

Nämn en sällhet, som varar beständigtl!»

Magistern är ensam, då han faller i denna svårmodsstäm-
ning, ty glunten har förvånat världen med att äntligen taga
kameralen och har just lämnat Uppsala. Examenssexan
på Eklundshov hade siutat med att glunten i ljuvlig stäm-
ning dåsade bort i gräset. Då sjöng magistern de härliga
stroferna

»O, hur stilla solen sjunker ned vid Rickombergas lunder!
Kom och lägg dig här i gräset! Tyst, jag hör det gro.
Du är trött av dagens strider. Här är bäddat, tag en blunder!
Se, kring sängen små blåklockor ringa dig i ro.
En gång... efter större strider... får du vila här inunder,
men då ringa andra klockor, Glunten, vill du tro?
Ah, han sover. — Lätt förgätna äro livets bästa stunder,
när vår ande vinkas dit där ljusa drömmar bo.»
(Magistern börjar även bli tung. Alt är tyst en stund.)

1 Själva ordet »glunt> är ett uppländskt dialektord, liktydigt med
»spojke». Det användes om basen Otto Beronius, som brukade sjunga en
uppländsk bondvisa, som började:

»Inte vet ja” va” hä” ä” sum fallerar
gamle glunten, Mitkel vår...>

Sedan blev det han, som sjöng »Gluntens> parti.
