574 OSKAR I.

MAGISTERN.
Högt över gräs och strå
furornas korum susar;
GLUNTEN.
och vid dess fötter stå
sippor och höra på.
BåDaA.

Ack, om du hjärta har,
flyende sol, dröj kvarl

Ty utan dig är allt

ödsligt och mörkt och kallt.

Det är natursvärmeri i Bellmans anda. Bellman värdig
är också inspirationen i toner sådana som dessa:

»Här är gudagott att vara —

o, vad livet dock är sköntl!

Hör, vad fröjd från fåglars skara,
se, vad gräset lyser grönt!
Humlan surrar, fjäriln prålar,
lärkan slår i skyn sin drill,

och ur nektarfyllda skålar

dricka oss små blommor till. —

Mindre bra gör sig den unge dagdrivaren i en grå föreläs-
ningssal, såsom framgår av denna välbekanta duett:

> GLUNTEN.
Har du hört min malheur i går?
Den var sänd av hin onde.
Gud bevars för en stund så svårl
Än jag skäms som en bonde.
MAGISTERN.
Jag har ej hört det minsta grand,
alltså lossa din tungas band.
GLUNTEN,
Jag bevistade. ..
MAGISTERN.
Ja, det var dumt!
BÅDA.
Horribelt dumtl!
