580 OSKAR 1.

BåDaA.

Arm i arm framåtl!
Kors så vinglig stråtl!
Jag var dum, som åt...
Borde supit på”t.
Det var hin till Eriksgata, mörk och smutsig, kall och våt.
Jämna steg, takt tu!
Så, nu går det ju?
Akta knuten nul
Håll du truten dul
Aj! Ohoj! Pladask i smutsen ligger nu båd” jag och du.

MAGISTERN.

Ja, så går det till slut med all världslig fröjd,
hur man ock balanserar, så bär det kull.

BåDA.
Och till rännstenens djup från salongens höjd
är ett tuppsteg, min bror, sen man väl är full.
GLUNTEN.
Det är märkvärdigt, dock vad man faller lätt,
och hur svårt det se'n har sig att komma opp!
BÅåDA.
Ja, den tyngdlagen fjäskar på alla sätt
för att rätt chikanera vår arma kropp.
GLUNTEN.
Hör du brandvaktens rcp, som på Dombron står?
MAGISTERN.
Nå, den hjälpen den kom som från skynl
Båbpa (ropa).
Du skall få dig en sup, som till stortån går,

om du halar oss opp utur dyn.
(De få hjälp av brandvakten.)

GLUNTEN.

Hedersvän, tag ett tag...noch einmal!...se så där!
MAGISTERN.

Din belöning blir stor, om ock sen.

BÅDA.

Du är lycklig ändå, ty du vet vart det bär;
du har stadgade, sansade ben.»

ä

1 Än en gång.
