582 OSKAR I.

Se'n blev av aquavit han svag i benen.

Och frun är ganska glad att hava mist kaptenen.” —
Dock — vare långt från mig att vilja såral

Det vissa är, att jag är nöjd med min signora.»>

Med vilken träffande humor har ej Wennerberg i dikten
»sFrån Spanska trapparmr» tecknat Roms oförskämda och
ändå så oemotståndliga tiggarel

»När jag går till Monte Pincio
vägen över Spanska trappan,
komma ständigt mig till mötes
tvenne gossar för att tigga;

tolv år tycks den äldre vara,

nio knappt hans yngre broder,

och på långt håll re'n jag ser dem,
men på ännu längre de mig.

Yra såsom virvelvindar,
dansande som unge fålar

rusa de åstad emot mig;

och det tjocka, mörka håret;
skyddat av en solbränd filthatrt,
gungar likt en man på nacken;
och en grov och trasig jacka,
vårdslöst kastad över skuldran,
lämnar bart det bruna bröstet;
och ett skynke runt om midjan,
ringa rest av forna byxor,
tjänar nu som skönhetsgördel.

Sådane de springa mot mig,
och så gnistra svarta ögon,
och så glänsa vita tänder,

då från deras läppar klingar
ej som bön, nej, som befallning:
”Dammi qualche cosal Dammi
qualche cosa, Signor” miol!
Men, när detta icke lyckas,
när ej hjälper att befalla,
sänkes tonen, och med låtsat
allvar i den skälmska blicken
tränga de sig närmre till mig,
mjuka, smidiga som kattor,
räcka fram den slitna hatten,
jämrande med lutat huvud:
”Ah, per mor” di Gesu Cristo,

1 Giv mig något, min Herrel
