STUDENTSKANDINAVISMENS BANÉRFÖRARE. 587

En desillusion för Nordens son är karnevalen i Rom, d. v. s.
karnevalen så som den urartat genom »insatsers av halv-
gamla fula misser och deras ingalunda fagrare kavaljerer.
Man kan just inte förtycka honom, att han tappar humöret,
när han från en balkong får över sig — i stället för konfetti
— en fjärding med kalkgrus. När han äntligen kan få upp
de svidande ögonen, får han på balkongen ovanför sig se

slånghakade, flinande ”yes-yes'”,
färdiga re'n att förnya det fina, det trevliga skämtet».

En sak gladde honom dock: »att romare voro de icke».

Men en annan dag blir även han fångad av karnevals-
stämningen. Förvandlingen kommer, då han på en balkong
får se

en syn, så skön, att jag betagen
trodde först jag såg en Rafaels madonna,
så en ängel...så en drottning... så en Venus...
så en fé av något himmelskt vite genus...
så .. . men lugnom oss! I ro fortsättom
och berättoml»

Den härliga kvinnan bör ej beskrivas,

sallra minst på samma sätt som Lydia, Laura,
Chloris, Fanny, Selma eller Daura
och de tusen sinom tusen andra,
som det obehaget haft att vandra
till odödlighetens firmamenter
med så konstiga signalementer
på sin kropps detaljer, ända från sin panna
hela vägen ned, att, om de varit sanna,
de bevisat blott, hur vådligt skral
kvinnan blivit, om vår Herre
lämnat henne att dess värre
danas efter skaldens ideal. —

Vilken gest av utsökt, nästan kungligt behag var ej hennes
tack, då Wennerberg och hans kamrater från sin vagn
kastade buketter upp till hennel!

»Tysta, tjusta stodo vi
ännu länge, sedan vagnen gått förbi.
Och jag tyckte, att en glans sig spred
över Corso, som då sol går ned.>
