588 JSKAR I.

Efter denna upplevelse tycker han, att karnevalen ändå
inte är så galen. Men

»icke det är därför sagt, att jag changerat
eller ändrat smaken;

det är bara karnevaln, som embellerat.
Det är saken.»

När mörkret faller på, rycks den unge skalden och sånga-
ren från Norden fullständigt med av den sydländska be-
rusningen:

»Trängseln ökas, liksom dunklet, var minut —
snart utefter hela Corso hörs ett tjut
utav jubel ifrån hopen.

”Här är eld, Signor'l' — så ropar en,
lutande sin vår ned över balustraden;

”Min är varmare, om Ni vill ha den” —

ler en ann” med röst som en sirén,
under det en tredje hotar: ”Eccelenza,

vill Ni hit, så kom, men inte senza' ...

Men jag hör ej längre, vad hon säger,

står som Herkules och väger

pro och contra! mot varann'.

Skall jag? — Skall jag icke? — Skall jag?
Ja, visst skall jag. Men, tänk nu, ifall jag

se'n vill gå, men inte kan..-

eller kan, men inte får...

eller får, men inte går...

Bagatelll

Det är carnevalens sista kväll.

Snart har jublet övergått till yra.
Ingen låter mer sig styra,

icke ens av ålder, kön och rang och sed.
Allt har kommit nu på sned.

Själva hedersprosan till och med
gläds att känna sig ur led.>

Det kostade på för den unge sångfågeln att skiljas från
Rom. Så hade han grott fast i dess klassiska jord, att det
var blott kärleken till hans väntande brud där hemma och
saknaden av Plutos håvor, som förmådde rycka honom dän.

! För och mot: ja och nej.
