SKANDINAVISMENS FÖRSTA ELDPROV. 599

det blev fan till korvkalas!
Hjärnor slogos in som rutor,
trossen sam i blod som skutor,
knotor krossades som glas.>

Snart fick han dock för egen del sitt lystmäte av krigets
fasor. Redan tredje dagen han var i fält träffades han i
spetsen för sin trupp av en fientlig kula och dog efter några
timmars svåra plågor.

Bland de svenska frivilliga fanns även en annan sydsvensk
skald, också han en konstig och orolig natur. Hans namn
var Anders Johan Afzelius, gemenligen kallad Afze.
Även han hade tagit kameralen i Lund och gjort sig känd som
diktare. Då kriget bröt ut, befann han sig i Stockholm så-
som extra ordinarie i verken. Han höll nu sina löften från
studentmötenas dagar, deltog med heder i kriget, blev pre-
miärlöjtnant och dannebrogsriddare. Efter sin hemkomst
blev han befordrad till tullinspektor i Simrishamn, men då
han angreps av en sjukdom, som ej tycktes stå att bota,
satte han ett skott i hjärtat. Han var då blott 47 år

gammal.
x

Medan de mest impulsiva skandinaviska svärmarne blödde
för Danmarks sak, bidade stora skaror av Nordens folk med
otålighet, att Sveriges och Norges regering äntligen skulle
säga det förlösande ordet. Men Oskar I dröjde. Bittert kla-
gade Nybom: »Men Sverige, Sverige, Sverige dröjer änl

Här gällde det dock ej endast en känslosak, ty situationen
var verkligen hotande för hela Norden. Ett nytt, enat Tysk-
land, som utvecklade sig till sjömakt, kunde nämligen nu
liksom på Wallensteins tid bli farligt även för vårt land. Men
å andra sidan var det med hänsyn till Ryssland riskabelt
för Sverige att ställa sig på Danmarks sida. Den skandi-
naviska rörelsen var icke täckelig för den ryske envåldshär-
skaren — det hade han flera gånger låtit oss tydligt för-
stå. Skandinavismen stred ju mot Rysslands politiska sy-
stem, som av ålder gått ut på att utså tvedräkt mellan de
skandinaviska länderna.

Nu var Oskar I visserligen mycket angelägen om att bi-
behålla det goda förhållande till Ryssland, som hans far
