VARANGERFRÅGAN OCH NOVEMBERTRAKTATEN. 615

ständighet, och slutade med orden: »Leve Nordens poli-
tiska enhetl»

En av de följande dagarna gav kung Oskar en stor fest
på Drottningholm och yttrade därvid de ryktbara orden:
»Hädanefter är krig mellan skandinaviska bröder omöjligto,
men, tillade han, »våra svärd stå redo till gemensamt för-
svar.»

Sina åsikter om nödvändigheten av Nordens politiska
enhet under en nationell dynasti förkunnade Ploug sedan
med känsla och övertygelse i sin tidning »Fedrelandet». Men
han var oförsiktig nog att i en ledande artikel rent ut för-
klara, att skandinavismen i första rummet var ett danskt
spörsmål. »Därför att det framför allt gäller Danmarks
nationella självständighet och politiska trygghet, därför
är det som vwvwi ha blivit skandinaver,, sade han.
Denna egoistiska uttydning av den skandinaviska idén för-
mådde emellertid icke avkyla ungdomen i de bägge andra
länderna. Snart var diskussionen i full gång om en ömse-
sidig adoption av svenska och danska kungahuset, så att
den längst levande manliga linjen skulle bli arvsberättigad
till Nordens tre kronor. Men det lät ej dölja sig, att skandi-
navismens blomster vissnat, att dess stämning för vart möte
förflyktigats med de tömda punschbålarna.

Oskar I lät emellertid i sin iver för att skapa ett Stor-
skandinavien på våren 1857 än en gång förleda sig att från-
gå sin vanliga försiktighet i diplomatiska ting och i ett hand-
brev erbjuda Fredrik VII ett nordiskt försvarsförbund med
garanti även för Slesvig. Men det avböjdes av Fredrik un-
der hänvisning till att Holstein ej inneslöts i alliansen. Av-
slaget grämde kung Oskar så, att hans svaga hälsa fick
knäcken, och sedan kunde han ej fortsätta underhandlingar-
na, vilka Fredrik visst icke för sin del velat ha avbrutna
utan endast lagda på annan bog.

Genom Oskar I:s iråkade sjukdom gick ett för Nordens
framtid ödesdigert ögonblick obegagnat förbi. Och det kom
aldrig åter.

Litteratur: Carl Hallendorff, Oscar I, Napoleon och Nikolaus.
