30 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

Läckö gamla slott en folkskola för barnen på sin brors gods.
Rudenschölds skola blev snart så populär, att sockenstäm-
man beslöt utvidga skolan med s. k. roteskolor för hela för-
samlingen. Så fick man då se den grevlige folkskolläraren
tre dagar i veckan i allt slags väder vandra från den ena rote-
skolan till den andra. Och allt detta arbete utförde han
utan någon lön. Först efter flere år fick han ett litet stats-
understöd.

Med tiden vann Rudenschöld emellertid sådant anseende
som folkuppfostrare, att den ena socknen efter den andra
tog honom till råds, när de skulle inrätta folkskolor. Har
erhöll anslag av riksdagen till resor för skolväsendets ord-
nande och blev alltså ett slags riksinspektör för Sveriges
folkskolor. Rudenschöld är också den, som dragit upp grund-
ritningen för vårt skolväsen: indelningen i småskolor, folk-
skolor och högre folkskolor. Med iver 'verkade han för att
göra folkskolan till bottenskola för hela vårt land. En varm
vän och hjälpare hade han i ecklesiastikministern och hävda-
tecknaren F. F. Carlson, en av de yppersta märkesmännen
i det svenska undervisningsväsendets historia. Vid folkun-
dervisningens reformerande tog han fasta på flere av Torsten
Rudenschölds grundsatser.

Det blev således vackra skördar av vad Torsten Ruden-
schöld i ädelt nit utsått. Men mycket motstånd fick han
alltjämt pröva på, och det fanns personer, som öppet hånade
den människovänlige mannen. En gång erhöll han t. ex.
ett offentligt sändebrev, ställt till »Hans Högvälborenhet
ambulerande roteskolmästaren Herr greve Rudenschöld»>.

Sådana lumpna stridsmetoder förbittrade tillvaron för
en så ideellt anlagd natur som Torsten Rudenschöld och
tärde på hans livskraft, som aldrig varit stark. Men oför-
trutet fortsatte han med sin livsgärning, även sedan han fått
visshet om att han led av fullt utibildad lungsot. En majdag
1859 slutade den ädle människovännen sin törnbeströdda
bana i en ålder av 61 år.!

1 Betecknande för Rudenschölds naturell är scenen mellan honom
och en man, som stulit mat från honom. Först höll greven en väldig
straffpredikan för den skyldige, men han slutade med: »Du fryser väl
också, din stackarel» Och så tog han av sig rocken och gav den åt
mannen.
