Den svenska kvinnorörelsen.

Kvinnofrågan.

qvinnans — hennes ovillkorliga plikt är att utom sin

egen även bereda den andra hälften av människosläk-
tets sällhet på jorden... Och då qvinnan rätt uppfyller
denna sin stora bestämmelse, kan hon fullkomligt sättas i
bredd med mannen.» Med detta storsinta erkännande av
sqvinnans+ värde inledes en skrift från 1800-talets början,
vars anonyme författare ändå är till den grad modern, att
han! bryter en lans för flickornas allsidiga uppfostran. Ja han
yttrar sig ogillande om sådana män, som »påstå, att för-
ståndet är ett överflöd för qvinnam. Tvärtom försäkrar han,
att »en och annan qvinna kan uti begrepp och förstånd höja
sig ända upp till mannen och genom sin själs styrka göra
sig honom värdig».

»Men förblanda icke förstånd med lärdom! En verkligen
lärd qvinna — om hon gives — väcker din beundran, men
hon lycksaliggör icke ditt hjärta.»

Ej heller må man i fåvitsko förmena, att kvinnans anlag
böra utvecklas för hennes egen skull. »För mannens
skull är qvinnan kommen i världen», och därför bör ända-
målet med hennes uppfostran naturligtvis vara att göra
henne bättre ägnad att »försötma och försköna dens levnad,
vilken en gång skall utse henne till sin maka». Hennes upp-
fostran bör således framför allt gå ut på att lära henne anpassa
sig efter mannens lynne. Och till männen riktar författaren
denna väckande maning: »Anse qvinnan såsom en del av
eder egen varelse, vilken genast förfaller, om ni ifrån den-
samma avsöndren hennel

> STOR är mannens bestämmelse, men även så stor är

1 Gurli Linder, som år 1914 för kuriositetens skull utgav den lilla
skriften i ny upplaga, gissar med en knipslug blinkning, att författaren
är en herre. Och varför? »Jo, därför att han ”sätter qvinnorna så högt”.
”Ingen kan sätta qvinnan högre än jag” — denna ingress till så många
utläggningar över kvinnan är typiskt manlig.» Säkert.
