40 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

ning för detta elände komma att, enligt personlighetsprin-
cipen, erhålla den medborgerliga rättigheten att välja en
annan trashank att stifta lagar i den rent demokratiska re-
presentation, med vilken man vill lyckliggöra det svenska
folket.» Alla den nya tidens många demokratiska påfund
skulle, menade den gamle riddersmannen, »försänka den
fordom moraliskt, religiöst och lojalt sinnade svenske bonden
i en grad av materiell och intellektuell uselhet, som jag, som
upphunnit aftonen av min levnad, är glad att icke behöva
överleva».

Friherre Fredrik Ridderstolpe spelade så vackert på kän-
slosträngar och talade så varmt och lyriskt om den ljuva
kvinnligheten, om den hushållsaktighet och vekhet, som
— icke läte förena sig med lika arvsrätt för bror och syster.
»Skäm icke bort denna kvinna», bönföll han, »denna jordiska
ängel, som är rik genom fåtalet av sina behov. Låt henne
härefter, som hittills, vara nöjd med sin lott! Låt henne få
hälften emot brodern och ändå genom sin hushållsaktighet
mången gång kunna understödja sin bror och hans barn!
Ge vi henne nu lika arvsrätt och sedan göra henne fullmyndig
vid samma ålder som brodern, så är jag övertygad, att icke
ett sekel skall förflyta, förr än hon med avund skall se till-
baka på våra dagar. Hon skall då inse, att hon genom dessa
ynnestbevis av den nya lagen blott blivit satt i en ställning,
där hon blivit förledd att hjälpa flera, än hon bort hjälpa,
och därigenom ruinerat sig själv.»

Mycket övertygande verkar också den avskräckande fram-
tidsbild, som den varmhjärtade baronen tecknade av den
duktige bondsonen, vilken genom en förvänd arvslag sjunkit
i värde med 25 92 och följaktligen blir slagen ur brädet av
en grant utstyrd herrgårdsbetjänt, som tar bondflickan från
honom och därigenom får samma rätt som bondsonen, fast
han »icke kan något annat än servera bord och köra på resor».

Gent emot de talare, som yttrat, att det var riddermanna-
plikt att värna om den svagare, invände Hartmansdorff:
»Jag tror, att kvinnan är mindre belåten med vackra tal om
billiga lagstadganden och lika arv än därmed, att hon får
sig en bra man. Om varje ogift medlem av ridderskapet och
adeln tillser, att så sker, bliver kvinnan bättre lottad, än om
hon med större arv förbliver ogift.»
