DEN SVENSKA KVINNORÖRELSEN. 41

Bland bönderna voro många emot den lika arvsrätten,
därför att den skulle leda till höggradig hemmansklyvning
eller till orimlig skuldsättning för dem, som skulle lösa ut
sina systrar. Skulle sonen icke få ärva mer än systrarna av
fädernegården, som han arbetat på att underhålla, så skulle
han — menade Per Olsson från Uppsala län — resonera
som så: »Vad behöver jag arbeta så mycket? Då mina för-
äldrar dö, så får jag ej mera än min syster, som får framnöta
sin tid med så lätta göromål.»

Men Sven Heurlin från Kronobergs län drog fram den ur-
åldriga arvslagen för Värend och bedyrade: »Jag försäkrar
envar, att om sönerna inom Värendslandet denna dag till-
frågades, om de vilja ärva dubbelt mot sina systrar, de en-
hälligt skulle svara nej.» Häremot erinrade Lars Johan
Boäöthius från Stora Kopparbergs län om att Värendskvin-
norna fått sin arvsrätt såsom belöning för en krigsbragd, från
vilken de återvände hem, lastade med rikt byte. »Jag är
färdig,, utropade talaren, »att antaga betänkandet, sedan
våra nu levande kvinnor först på samma sätt visat sitt hjälte-
mod.»

Då Olof Johansson från Stockholms län framhöll, att
sönerna få arbeta hårdare än döttrarna, och att de äro skyl-
diga att gå i döden för sitt land, medan deras systrar sitta
hemma, så erinrade Heurlin om att kvinnan ensam fick
bära en börda, »som fullt uppväger de största svårigheter,
mannen har att uthärda, nämligen barnsbörden». Och vad
kroppsarbetet beträffade, framhöll han, att »kvinnan är
dock först uppe och sist i säng», och frågade männen, om
de skulle vilja byta ut sina plikter mot hennes. »Finns någon
karl», sporde han, »som hellre vill sitta hemma och vara barn-
piga än gå i krig och försvara fäderneslandet?» Och Anders
Erikson från Älvsborgs län tillade, att om också kvinnans
arbetsbörda ej krävde samma kroppsstyrka som mannens,
så var den dock på annat sätt lika maktpåliggande. »De
mödor, den vaksamhet och de oavlåtliga omsorger, som for-
dras för barnauppfostran, den där ytterst vilar på kvinnan,
skulle mannen lika litet kunna uthärda, som kvinnan skulle
kunna sköta mannens åligganden. — Välmåga i ett hus får
lika ofta — kanske oftast — skrivas på hustrurnas räkning
som på mannens.>
