42 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

Peter Persson från Jönköpings län framhöll, att »kvinnan
ofta nödgas. vaka för de späda barnens skötsel och vård, under
det mannen njuter en ostörd vila».

Johan Fredrik Dahllöf från Älvsborgs län tillerkände kvin-
nan minst lika stor ekonomisk duglighet som mannen och
framhöll, att »man mindre ofta ser henne förslösa något, vare
sig genom utsvävningar eller på annat sätt».

Anders Persson från Örebro län vände sig mot sådana mot-
ståndare till förslaget, som förskansat sig bakom argumentet,
att mannen var starkare och hade »en högre förmåga» än
kvinnan. »Nåväb, sade han, »då kan mannen också lättare
slå sig ut i världen och är därföre mindre i behov av det större
arvet.s

Högsta domstolens utlåtande över förslaget till ändring av
arvslagen blev avstyrkande, och inom statsrådet voro me-
ningarna mycket delade. Föredraganden, Staöl von Holstein,
avstyrkte riksdagsbeslutets godkännande, eftersom det här
sicke gällde någon materiell fördel för det allmänna utan
endast(!) vissa medborgares enskilda förhållanden
men en del av dem, vilka lagen anginge, förklarat sig ej
åstunda lagändringem. Hur var det: hade adelns och bön-
dernas hustrur och döttrar någonsin blivit tillfrågade, om
de önskade förändringen?

Så delade som meningarna voro på högsta ort, var det
givet, att man med största spänning avvaktade konungens
beslut, och stor blev glädjen bland de framstegsvänliga i
landet, då han år 1845 sanktionerade reformen.

+

Stor betydelse för kvinnans frigörelse fick även 1858 års
riksdagsbeslut, genom vilket ogift kvinna förklarades myn-
dig vid 25 års ålder. Det genomfördes först efter en seg
kamp med den åsikt, som här gjorde gällande Tegnérs ord
om kvinnan:

»en ranka, vissnad om ej stödd,
ett väsen, vartill hälften felas».

Vid 1809 års riksdag hade justitierådet von Strokirch på-
pekat det barocka i att lagen gjorde en mansperson myndig vid
21 års ålder och därmed gav honom fullkomlig rätt att råda
