DEN SVENSKA KVINNORÖRELSEN. 43

över sin egendom, utan att han behövde bevisa sin skicklighet
därtill, medan en kvinna aldrig kunde få denna rätt, hur
överlägset hennes förstånd än månde vara vid jämförelse med
mången mans. »Är det oss lagstiftare värdigt,, utropade han,
patt så förfördela ett kön, som varit vår barndoms vårdarinna,
ungdoms glädje, mandoms lättning och ålderdoms stöd?»

Lagutskottet, som först skulle yttra sig över detta ämne,
svarade, att när lagstiftaren gjort ogift kvinna omyndig för
alla tider, så hade han därmed, »olångt ifrån att förfördela
kvinnokönet, tvärtom i det hela härmed befrämjat dess
bästa. Kvinnokönet borde nämligen enligt dess bestämmelse
uppfostras mera för att styra en familjs husliga angelägen-
heter än att deltaga i de transaktioner och stridigheter med
kända och okända, vilka förefalla vid rättigheters bevakande
och egendoms yttre förvaltning.» I sådana affärstvister skulle
kvinnan lätt bli lurad, och dessa stridigheter skulle — säger
det chevalereska utskottet — »ofelbart utöva ett mindre
förmånligt inflytande på det blygsamt eftergivande i deras
väsende, vars behag merendels i större mån än något annat
bidrager till deras lycka och levnadslugnm.

Men motionären kunde, oaktat allt det vackra, utskottet
sagt, ej annat än ursäkta kvinnorna, om de icke skulle inse
fördelen av denna lagstiftarens omtänksamhet och ej skulle
»kunna fatta, att vishet, dygd, stadga och förvärvade kun-
skaper icke bereda sådana förmåner som mankönets 21 år
utan andra förtjänster».

Verkligt rörande äro de ömsinta utgjutelser om kvinnans
svaghet och samhällets faderlighet, varmed Göta hovrätt
vid ett tillfälle på 1820-talet uppträdde mot ett lagförslag
om ogift kvinnas myndighet.

Se här en provbit: »Under budet om kvinnans omyndig-
hetstillstånd har hon, närmare sluten till familjekretsen, hit-
tills undgått frestelsen att med det bekomna fäderne- eller
mödernearvet försöka att på egen hand skapa sin lycka. Ledd
av vänskapens förtroliga hand, åt vilken lagen jämväl anför-
trott vården av hennes egendom, har hon undgått falla ett
dubbelt offer för förledarnes illistiga beräkningar; och hon har,
då hon förr eller senare inträtt i äkta ståndet, ditfört med
sig, icke inbillningen att den myndiga kvinnan vore lika
god som den myndige mannen, utan, då hon i sin make endast
