DEN SVENSKA KVINNORÖRELSEN. 47

äro ingalunda varandras motsats utan utgöra fastmer var-
andras fyllnad.» Besjälad av den övertygelsen ville denne
damernas riddare gärna trotsa faran att bli hånad som »en
svärmande tok>.

Wolrath Tham var däremot framför allt »rädd om hemlivet»
och rädd för att upplösa »det kärleksband, som är knutet
mellan föräldrar och barmn». Detta fruktade han skulle bli
följden, ifall en 25 års dotter bleve myndig men hennes mor
förbleve omyndig: »Barn måste alltid förbliva barn, så länge
de äro i hemmet och leva av faders och moders bröd.»

Det talet tyckte Fredrik August Cederschiöld, den för sitt
frisinne kände läkaren, vara något starkt, då det var fråga
om en kvinna, som fyllt 25 år. Och inte kunde han förstå,
att den 25-åriga dotterns myndighet skulle bli farligare för
harmonin inom hemmet än den 21-årige sonens.

En annan Cederschiöld, Robert Theofron, fann sig föran-
låten att erinra gamle herr Nordenfelt, att frågan icke av-
gjordes med »granna fraser om fjärilsstoft och rosendoft,
helst» — tillade han — »som resultatet av vårt beslut icke
lärer visa sig under poesiens blomstertäcke utan dess frukter
komma att framträda under en mera prosaisk gestalto. Och
landshövding Erik Sparre kunde inte med tonen hos dem,
som i denna fråga alltid slogo sig till riddare för »den för-
tryckta och lidande mänskligheten», och som stämplade alla
motståndare såsom hart när förnekare av kvinnans männi-
skovärde. De som så talade ville, menade han, ombilda det
täcka könet till något annat, än vad naturen ämnat det till.
Men mot dem anförde han följande skaldeord:

»Natur, vi övervinna

dig ej; i hydda som på tron,
som sömmerska, som amazon,
en qvinna blir ändå en qvinna.»

Talaren hade för övrigt, bedyrade han, aldrig hört någon
kvinna förklara, att hon önskade bli myndig! Men, tillade,
han, mot ett sådant faktum invända reformens ' anhängare,
att kvinnorna icke förstå sitt eget bästa, de arma varelsernal
»Detta synes mig», utropade Sparre, »vara ett hån, detta att
ena ögonblicket tala om deras stora förmåga, deras upphöjda
egenskaper och straxt därefter fråntaga dem förmågan att
bedöma sitt eget bästa.» Sparre såg i förslaget blott »en av
