DEN SVENSKA KVINNORÖRELSEN. 49

denne riddersman, »ett oting. Ty hon är icke man men icke
heller kvinna utan något mitt emellan.»

»All sann frihetskänsla måste» — så försäkrade talaren
— Minna sin sällhet i beroende och försakelse. I samma
mån, som människan avskuddar sig dessa band, blir hon
köttslig, självisk, djurisk, och hon blir slav under den sämsta
av alla despoter: sig själv.s

Och med samma ovedersägliga logik går denne nye Jonas
Alströmer på i ullstrumporna med en språklig analys av
ordet »självständig,. Det betyder, säger han, »att stå för
sig själv, att vara sig själv nog. Detta», menar han,
»kunde möjligen sägas om mannen, emedan han var först
skapt(!) och stod för sig själv, ensam herre över den övriga
skapelsen.» Men ej ens detta skapelsens mästerverk kunde
känna sig lyckligt med att vara ensam. »Han måste hava
”en hjälp. — Huru kan det då tänkas», frågar vår skarpe
logiker, »oatt kvinnan skulle kunna stå i en självständig,
oberoende ställning? Skulle detta kunna vara tänkbart,
måste hon åtminstone antaga egenskap av man. — Nu frågas:
Är det karlaktiga kvinnor, vi vilja hava?» Nej. »Denna infer-
naliska metamorfos» lära väl alla önska slippa att skåda.!

Biskop Björck hämtade slutligen ur Guds ord bevis för
att kvinnan skulle vara mannen underdånig. »Om hon skall
kunna bliva en god maka», sade han, »måste hon alltid i visst
avseende uppfostras till en i utvärtes måtto beroende ställ-
ning. Hela hennes skick i klädedräkt och beteende bör vara
ett uttryck av denna hennes ställning och bära prägel av
den indragenhet (!), som för henne ägnar sig.» Detta hindrade

1 Sådana argument kunde ju ej rimligtvis bli föremål för veder-
läggning. Från motsidan nöjde sig också Lars Hierta med att skämta
med sin värde ståndsbroders fruktan för den »infernaliska metamorfos»
av kvinnans kön, som han skådade i andanom, och uppmanade ho-
nom att bevisa, att i de länder, där kvinnan redan var förklarad myn-
dig, t. ex. i England, Frankrike och Tyskland, hon också blivit på
detta sätt omskapad ifrån sitt kön. »Det vore intressant», sade talaren,
»som han ville meddela oss något mera av sin kännedom i detta ämne.»
Vilket föranledde Alströmer att än en gång begära ordet för att —
tala om, att han med sitt tal om den infernaliska metamorfosen me-
nade »den inre, osynliga människan och icke det kroppsliga omhöljet».
Det borde Hierta ha begripit, tyckte han, och »hade då kunnat bespara
oss att höra den opassande hänsyftning, han gjort. Från dylika yttran-
den böra vi inom detta hus äga rätt att vara befriade.»
