DEN SVENSKA KVINNORÖRELSEN. 51

för kvinnor, så skulle, säger författaren, mången värnlös
övergiven kvinna räddas undan det förtvivlade läget att
behöva välja mellan nöd eller förnedring. En följd av de
stränga skråbanden var, framhöll författaren, att sådana
kvinnor nu »antingen nödgas tråna i armod och elände eller
förledas att genom otillåtna medel förskaffa sig sin livs-
bärgningo.

Friherre Fock och herr Stråle gjorde på det årets riksdag
författarens förslag till sitt eget. Att just dessa båda herrar
togo sig an de torftiga änkorna och oförsörjda döttrarna
berodde på att de voro föreståndare vid »Kungl. allmänna
fattigvården» i Stockholm och i denna sin egenskap haft
»den mest smärtande erfarenhet av det bedrövliga tillstånd,
vari änkor av alla stånd med deras barn sig befinna».

Även B. H. Santesson, sedermera berömd såsom ivrig
främjare av Göta kanalbygge, tog till orda för en reform och
motiverade sin motion bland annat med att antalet arbets-
föra manspersoner blivit så betänkligt minskat genom kriget,
att det ej fanns tillräckligt med folk att bruka och odla jor-
den. Därför gällde det att avlasta så mycket manlig arbets-
kraft som möjligt från handeln med kramvaror och viktua-
lier i öppna bodar samt från de lättare yrkena och i stället
använda kvinnor inom dessa yrken. Därigenom skulle också
en torftig utkomst» beredas åt »det under krigets förödelse
tillkomne stora antal änkor och faderlösa flickebarn, vilka
nu utgöra en betydlig del av fattighopen i varje landsort>.

Motionerna remitterades till allmänna besvärs- och ekono-
miutskottet, som visade sig vara besjälat av öm omsorg?
om att bereda »torftiga kvinnor rätt att fritt begagna sin
arbetsförmåga inom sådana yrken, vilka naturen synes hellre
hava velat överlämna uti kvinnokönets än mankönets hän-
der, och därigenom rädda många kvinnor från eländets och
nödens gruvliga belägenhet eller från lastens och förförelsens
bana?.

I borgarståndet yrkade borgmästare Norström på följande
inskränkningar i utskottets förslag: dels »att fruntimmer ej
borde tillåtas vid sina arbeten nyttja manfolks biträde», dels
att de föreslagna rättigheterna skulle tillkomma »endast högst
fattige eller vanfödde kvinnor. Jag trors, sade han, »att en
oinskränkt rättighet för kvinnkönet att å verkstäder deltaga
