KVINNOSAKSAPOSTLAR. 63

Arbetet för andra hade ryckt henne bort från vansinnets av-
grund. I dagboken skriver hon redan 1823: »Att ha lidit
ont gör alltid efteråt gott. Tidigt rön av min tjuguåriga
erfarenhet.» Men ännu dröjer det år, innan hon kommer där-
hän, att hon kan svara nej på frågan, om hon nu skulle vilja
dö. Och aldrig skulle hon kunna bedja en bön för en män-
niskas liv — därtill hade hon sett för djupt in i lidandet och
eländet här i världen — men väl om lindring av plågorna om
ej på annat sätt så genom döden-befriaren. Ja hon gick
så långt, att hon undrade, om det ej var en människas rätt
att själv göra slut på en tillvaro av namnlösa kval. När hon
stod vid sin mest älskade systers dödsbädd, förtvivlad över
hennes gränslösa plågor, mot vilka ingen bot fanns, då ställde
hon till sig själv den frågan, hur hon skulle ha handlat, om
den dödsdömda tiggt henne om en sömndryck, som kunde
göra slut på alltsammans. Och hon förmådde ej ge annat svar,
än att hon skulle ha hjälpt henne till befrielse »med full för-
tröstan på Guds nåd och kärlek» för dem båda. Men, till-
lägger hon, »Gud bevare mig för en sådan frestelsel Jag
kunde icke motstå den.» — I själva döden som sådan såg hon
ingenting, som stred mot tanken på Guds godhet. Döden
var ju blott en befriare. Men svårare var det för henne att
försona gudstron med allt det oförskyllda lidandet här i värl-
den, särskilt de arma djurens, som ju varken kunde moraliskt
förbättras av lidandet eller i ett annat liv få gottgörelse där-
för. »De ligga timmar, dagar, månader, år i tortyren, och
de kunna intet förädla utom sig under lidandet, och de ha
ingen odödlighet. — Ack de dumma apostlarna, som icke
tänkte på att fråga Frälsaren därom och om deras öde! Hade
jag varit bland dem, jag skulle icke ha lämnat honom i fred.
Huru mycket mera över huvud skulle icke världen veta,
om ett fruntimmer varit en av de tolvbhb

En stor lycka var det under denna period av grubbel för
Fredrika, att hon fann en trofast vän och rådgivare i en
ädel och tänkande man, som såg mera på själens än på krop-
pens skönhet. Hans namn var Böklin. Hon träffade honom
i Kristianstad år 1831, då hon efter sin faders död bodde
där hos sin syster och svåger. Böklin hade själv under stora
försakelser skaffat sig tillfälle att få följa sin brinnande håg
för studier och var nu rektor i Kristianstad. Genast vid
