74 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

Geijer svarade med att komma själv under ett besök, som han
gjorde i Stockholm på vintern 1835. Fredrika Bremers första
intryck blev- missräkning och kunde ej gärna bli annat — så
som hon i sin exalterade beundran idealiserat honom. Geijer
med sin utpräglade avsmak för uppstyltning synes också
med flit ha gjort sitt bästa för att arbeta bort glorian. Fred-
rika Bremer skriver om deras första sammanträffande till
Böklin: »En liten fryntlig man med ”magen rundad av fet-
ma” träder in, hälsar, frågar efter fru Bremer, sedan efter
Fredrika Bremer och presenterar sluteligen sig själv — det
var Geijer! Jag föll som från skyarna. Jag hade tänkt
mig Geijers gestalt mäktig, stor, kraftfull som hans tankar
och hans språk — jag kunde ej finna mig i den lilla muntra,
någet vårdslösa mannen med sammanlupna, plirande ögon.
Rörd och överraskad var jag tillika av hans godhet att kom-
ma till mig. Han sade så vänliga ord; han gav mig ett exem-
plar av sina nyligen utkomna skaldestycken. Sedan kom
en mindre uppbygglig scen. Geijer var blyg(!) och talade
oavbrutet om de likgiltigaste ämnen i världen. Jag skydde
för att komma på den store mannen med viktigare äm-
nen. Hade icke mamma varit, som med sitt vanliga be-
hagliga världs- och sällskapsvett underhöll samtalet på tusen
strunt, så hade vi troligen setat stumma.»

Men vid nästa sammanträffande började hon komma under-
fund med trollmakten även hos vardagsmänniskan Geijer,
isynnerhet när han satte sig till pianot och »de korta, tjocka
fingrarna rullade med eld över tangenterne. Själ och liv
var i var ton. Det var ingivelse i hans spel, det var Geijer.
Jag har beundrat Geijer, tillägger hon; »nu känner jag in-
nerligt, att jag kunde hålla av honom, och är redan på god
väg därtill.»

Det var Geijers godhet, som framför allt skulle vinna
Fredrika Bremers hjärta. Och så hans sällsynta helgjuten-
het! Vilken enkel och frisk natur var ej detta snille: »Toner,
ord, blickar, lynne, allt springer ur en självständig, levande
källa — och i denna källas djup speglar sig en klar vårhim-
meb, utbrister hon i ett brev till Böklin.

På nyåret 1846 skriver hon till Geijer: »Du är en av dem
— kanske den enda —, som jag tycker mig ha ett behov av
att stundom se och höra, vars goda anlete alltid var mig
