82 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

ryggar tillbaka för ädelheten och blekheten. Det kommer
något spöklikt över dem. Jag tror inte riktigt på engelska
poliser, som av kärlek till dygden bli bleksiktiga.»

&

Fredrika Bremer kom hem från sin långa resa med rika
intryck och med blicken skärpt för de många fördomar, som
ännu rådde i gamla Sverige. Hon brann av längtan att få
omsätta sina nya idéer i praktiken och blev själen i flere
kvinnoföreningar — »fruntimmersföreningar» som det på
den tiden hette — med filantropiskt syfte. Kritiken och
hånet, som i rikt mått beskärdes särskilt ett av dessa företag,
nämligen »Lärarinnornas pensionsförening», tog hon med
det största lugn.

Men etter värre skulle det bli år 1856, då hennes tendens-
roman »Hertha» kom ut och alltför tydligt lade i dagen
hennes tro på kvinnans uppgift i samhället, på att kvinnans
moderliga instinkter borde få komma icke blott familjen utan
hela hennes land till godo. Författarinnan kände det som
sin högsta lycka att själv ha blivit befriad ur andliga och
kroppsliga bojor, och i känslan därav utbrister hon i ett brev
till Böklin redan år 1843: »Kunde jag dock bli ett redskap
att förlossa andral! Mina skrifter sträva därtill, och jag kän-
ner, att de måste få en alltmera bestämd riktning på kvin-
nans emancipation. Jag ville tvinga henne till med-
vetande av sitt värde, sin vikt som människa, som medbor-
garinna och rikta mot ett enda stort mål den flamma, som
nu brinner än för gudar, än för avgudar. Den individuella
kärleken måste stå i närmaste sammanhang med kärleken
till Gud och hans skapelse.»

Fredrika Bremer yrkade dock aldrig i sina emancipations-
strävanden på kvinnans fullständiga likställighet med man-
nen utan utgick ifrån den uppfattningen, att mannen och
kvinnan hade vissa särskilda verksamhetsområden sig an-
visade av naturen: »Jag har, skrev hon en gång till Böklin,
slärt känna männer, fulla av godhet och kärlek, och mycket
har förändrat sig inom mig. Jag har lärt älska det rent man-
liga och vet ingenting bättre än det rent kvinnliga. O att
man och kvinna blott rätt visste att värdera var sin krets
och var den andrasl» Om kvinnan trädde in i politiken, skulle
samhället vinna mycket litet därpå, menade hon, men kvin-
