KVINNOSAKSAPOSTLAR. 85

de missförhållanden, varunder hon och otaliga andra kvin-
nor lidit, än stillatigande se andra förkvävas av dem.
x

Samma år, som »Hertha» kom ut, gjorde Fredrika Bremer
en annan långresa, nämligen till Schweiz, dit hon kände sig
dragen av religiöst och kyrkligt studieintresse. Här, mellan
Alpernas toppar, började hon dock snart längta efter en
friare horisont med sol och livsglädje, och så beslöt hon sig
för att fortsätta till Italien. Där ville hon studera den unga
kulturen hos ett folk, som längtade efter frihet. Något, som
också mycket intresserade henne, var att få se den romerska
kyrkan i all dess glans.

Det blev för henne, som för så mången Italiafarare, att
komma in i en ny värld. Hon njöt obeskrivligt av Söderns
natur och samvaron med det livsglada folket. Med påven hade
hon ett samtal och fick ett mycket sympatiskt intryck av hans
förståelse för olikatänkande, varigenom han så avgjort skilde
sig från andra varmhjärtade katoliker, som hon träffat. I
den katolska kyrkans lära fann hon åtskilligt, som hon sym-
patiserade med. Och så grundligt tog hon sin prövning därav,
att hon för en tid stängde in sig i klostret Sacré-ceur för att
låta sig undervisas av en lärd och älskvärd munk och en nun-
na, som var ryktbar för sin ovanliga förmåga att göra prose-
lyter. Hon tröttnade emellertid snart på nunnans brinnande
iver och brusande vältalighet, som ej vill lyssna till några
motskäl. Däremot hade hon mycken behållning av sina sam-
tal med den begåvade och klartänkte patern. Men det var
så mycket inom den protestantiska kyrkans lära, som han
icke kunde förstå, särskilt att samvetet kunde vara något
mer än blott en subjektiv vägledare. Och då han ej kunde
erkänna det berättigade i någon annan övertygelse än den,
som erkände den romersk-katolska kyrkans och påvens ofel-
barhet, så ryggade den begåvade och klartänkta kvinnan
tillbaka för detta slag i ansiktet på det mänskliga tänkandet,
och deras vägar skildes. Fredrika Bremer var visserligen
ingen fullt rättrogen lutheran, men hon hade i alla fall kom-
mit till den övertygelsen, att lutherska kyrkan var »ett av
de minst ofullkomliga försök att fatta och sammanfatta Guds
uppenbarelse i Kristuss. Denna kyrka hade aldrig fullt till-
fredsställt henne, »aldrig», säger hon, »givit mig nog, ehuru
