86 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

den ofta stödt, ofta hugsvalat mig och frälsat mig från för-
tvivlan — mest därigenom att den satt skriften i min
hand och lämnat vägen öppen för att finna evangeliums.

Det framlyser tydligt av Fredrika Bremers anteckningar
och brev, hur glad och lätt om hjärtat hon kände sig, då
hon efter genomgånget trosprov vände klostret ryggen. Men
längtansfullt blickade hon mot en framtid, då alla kristen-
domens bekännare skulle bli så vidsynta, att ingen försökte
tvinga den andres övertygelse eller locka den andre över till
sig, utan skiljemurarna skulle ramla av sig själva. Ideal-
kyrkan skulle ej fördöma någon redlig sanningssökare eller
utesluta från sin gemenskap någon av de stora andar, som
i alla tider varit ljusbringare åt mänskligheten.

Den berömde amerikanske författaren Hawthorne! besökte
Fredrika Bremer i hennes lilla rum i ett stort hus uppe på den
Tarpejiska klippan. Nedanför såg man forum med det gamla
Roms ruiner uppstiga såsom ur en grav. Hennes hem var,
säger han, »det minsta, anspråkslösaste, jag sett i Rom, nätt
och jämnt stort nog att rymma hennes smala säng, hennes
tebord och ett bord, betäckt med böcker, fotografier över
romerska ruiner och några blad, fullskrivna av henne självs.
Men »genom att icke bedja om ursäkt för den trånga lokalen
kom hon oss att i längden icke lägga märke därtills. Av henne
själv tecknar han en liten fin och levande bild. »Det finns
intet bättre hjärta än hennes och ej många bättre huvud;,
utbrister han. »Det rådde hos henne något flickaktigt, ung-
domligt, som berör en mycket angenämt; något av levnads-
mergonens friskhet och doft finns ännu kvar i denna lilla
vissna törnros. — Hon är ett ofantligt älskvärt litet frun-
timmer, värdig att vara hela människosläktets tants, ut-
brister han till sist.

I Rom fördjupade sig Fredrika Bremer i den klassiska
litteraturen, och den fläkt av antiken, som från dessa skrifter
och från Roms minnesmärken slog henne till mötes, upp-
väckte hos henne en längtan till antikens urhem, till Grek-
land. Men i hennes själs djup började det sjunga en sång,
som lockade henne ändå längre bort, och orden voro »Jeru-
salem, Jerusalem». Där ville hon i samma omgivningar, som

1 Uttalas Håthån.
