KVINNOSAKSAPOSTLAR. 87

en gång bildat ramen kring de heliga händelserna, djupare
och innerligare leva sig in i dem.

Och hennes fantasi hade ej visat henne vilse. Hon kom
dit och fördjupade sig samtidigt i läsning av Israels historia
i bibeln, och i hänförda ordalag skildrar hon i ett brev till
Böklin, »vilken underlig, innerlig verklighet denna historia får
på dessa orter, där den försiggått, och där så mycket ännu
fortlever oförändrat». Härligast av hela färden genom Pale-
stina voro de dagar och nätter, hon tillbragte vid Genesarets
strand. »Morgonen, då jag avtågade efter en sömnlös natt
men förfriskad av ett bad i Tiberias heta källor, och då jag
red uppför höjderna, medan Libanons snöiga rygg blottades
av solstrålarna och den klarblå sjön glänste som ett vänligt
öga ur djupet — denna morgon glömmer jag aldrig», ut-
brister hon i ett brev till Böklin.

På hemvägen besökte hon Grekland, »det land», säger hon,
»som jag näst mitt eget älskat högst på jorden». Upplyftande
verkade de grekiska templen på hennes fantasi, fritt och
högt som de lågo under den klara himlen, »ständigt solbe-
lysta, ständigt kringfläktade av de renaste vindars. En ung
engelska, som Fredrika Bremer blev bekant med i Athen, säger
så betecknande om hennes sätt att se på det nya: »Gjorde
vi en utflykt tillsammans, så hände det nog, att en och annan
i sällskapet knorrade över dammvirvlarna, bergens kala
linjer, de vassa stenarna och i synnerhet över de svärmar av
efterhängsna, smutsiga barnungar, som i sin iver att tigga
rusade rätt i vägen för våra hästar. Lilla miss Bremer såg
intet av allt detta. Hon var förtjust åt det strålande sol-
skenet, som förvandlade dammolnet till gyllene pelare och
badade de kala bergen och klipporna i skära ljusfloder. Och
de där stackars små barnungarna sedan! Voro de ej graciösa
i sina fria rörelser, vackra i sina trasor? Och så lustiga till
på köpetb» Och vilken varmhjärtad kvinna var ej Fredrika
Bremer! Hennes sinne var »så mottagligt för andras sorger,
att den lidandes börda därigenom blev lättad. Som magneten
drager till sig nålen, så visste hon att framlocka de goda si-
dorna hos dem, med vilka hon kom i beröring. Efter ett
samtal med henne kände man sig som en bättre människa,
och få voro de, som lämnade henne utan att vara rikare på
vishet eller på människokärlek.»
