92 EN GENOMBROTTSTID FÖR KULTURELLA SAMHÄLLSFRÅGOR.

skuggor tätnade kring hennes gamle far. Till den yttre för-
nedringen kommo sorgerna över hans älskade makas av-
tynande i en svår sjukdom och över förlusten av hans båda
söner, som gått till sjös och blevo borta. Men upplyftande
var det att se det hjältemod och den själsfinhet, varmed
hustrun in i det sista sökte hålla modet uppe hos den man,
som hon älskade högre än allt annat på jorden. »Nu måste det
gå», sade hon, »och det går.» Men hon anförtrodde en av sina
döttrar, hur hon måste arbeta med sig själv för »att under-
givet och tacksamt kunna säga: ”Ske Guds viljal Och jag
lyckas nog, tillade hon, »varmt och innerligt förvissad som
jag är, att ingen bättre vet, vad som är oss nyttigt och vad vi
behöva än just Han.» År 1884 kämpade hon sin bittra kamp
till slut med en sista viskning till de efterlevande tre dött-
rarna: »Små flickor, var snälla mot Pappalb

Hennes stackars make hade då fått uppleva ytterligare
bittra besvikelser på livet. Redan första året i Hälsingborg
upptäckte han till sin förfäran en kassabrist på postkontoret,
och detta upprepades sedan två gånger. Hans förtvivlan var
obeskrivlig, ty, som han skrev, »det gäller mer än livet —
det gäller det enda jag har kvar, hedern. Jag kan ju inte ens
ta livet av mig, ty jag har en livassurans, som jag måste lämna
i avbetalning på skuld.» Bristen blev dock betäckt, men
först några år efter hans död kom den sannolika förkla-
ringen, i det en postvaktmästare blev ertappad med fleråriga
försnillningar vid postkontoret. Men då var redan Emil Key
borta ur det liv, om vilket han under dessa år brukade an-
föra Herweghs, den landsflyktige tyske skaldens ord, att
»människohjärtat måste styckvis brytas».

Upprepade hjärnblödningar hade till slut gjort Emil Key
oförmögen att sköta sin syssla och nödgat honom att taga
tjänstledighet. Sjukdomen gick sin obönhörliga gång mot
förlamning och förgängelse, och år 1892, på årets sista dag,
slocknade den flämtande livslågan.

x

Så hade Ellen Key tidigt fått se, att livet ä: en allvarlig
sak. Och hon tar det också med det allvar, som kräver av
en människosjäl att ge sig hän helt och hållet. Redan som
liten har hon sett på livet och dess företeelser med denna
